Dino Viscovi: Viktigt, roligt men slitigt bakom kulisserna
Att vi som jobbar på universiteten forskar överraskar förmodligen få. Däremot tror jag inte alla känner till att vi också granskar forskning. Men så är det. Med kortare eller längre mellanrum blir vi ombedda att lusläsa och bedöma arbeten som författats av kollegor i Sverige eller någon annanstans i världen.
För att proceduren ska gå juste till vet vi aldrig vilka namn som döljer sig bakom alstren, och för upphovspersonerna är granskarna lika okända – som heller inte känner till varandra sinsemellan.
Arrangemanget är till för att den kände professor Balthazar inte ska gynnas av sitt namn, och den som bedömer inte oroa sig för att det blir surt bakefter om synpunkterna inte faller Balthazar i smaken.
Upplägget gör det också svårare för eventuellt illasinnade personer att gå ihop och sänka någon de av det ena eller andra skälet ogillar. Prestationerna ska helt enkelt värderas på sina egna meriter.
Systemet är inte vattentätt, men har klara förtjänster. Min kollega Giangiacomo Bravo har med ett unikt material och nya analysmetoder undersökt 145 tidskrifter och 1,7 miljoner författare för att se om män och kvinnor bedöms efter samma måttstock. Och svaret är ja, det gör de. Ingen könsdiskriminering föreligger. Jag är inte säker på att resultatet blivit detsamma utan ömsesidig anonymitet.
Ändå gnäller en del på systemet. Ibland låter det som gammalt tugg från fotbollen: ”Min tränare sätter mig på fel kant”, ”det är omöjligt att göra nåt som mittfältare i division fem när alla bara tjongar”, ”domarna blåser så fort en större spelare vinner en närkamp, man tröttnar till sist”.
Så där kan det ältas också inom akademin, fast mera ogrundat, och nu är det i stället ogina bedömare som inte förstår verklig briljans, är för fega och saknar teoretiska insikter. Eller så heter det att det är ändå ingen som läser. Surt sa räven!
När man gått igenom en studie några gånger ska den graderas och kommenteras. Det brukar handla om fyra nivåer. Tristast är ”avslag” och roligast ”publicera utan bearbetning”. Där har jag aldrig hamnat. Rutinläget är större eller smärre omarbetningar.
Uppgiften består inte bara i att söka brister, lika viktigt är att föreslå lösningar. För ytterst är ju syftet med allt att universiteten ska producera tillförlitlig kunskap – vilket är själva grunden för att den också ska bli användbar.
På senare tid har jakten efter bedömare rationaliserats. Robotar från de stora förlagen skannar av databaserna och kontaktar till synes lämpliga namn.
Jag tror att vissa justeringar kan göras. Under 2022 har jag fått flera invitationer från en tidskrift i kemi. Men där begränsar sig mina kunskaper till förkortningen SIV som betyder syra i vatten. Poäng för det, magistern?
