Inte nu igen!

Efter en ganska vild åktur i något som kallades för tekopparna kände jag att jag mådde lite illa och vinglade runt ett hörn för att lugna ner mig. När världen väl slutat snurra och jag kikade fram såg jag femton glada nisseluvor vagga runt ett hörn och försvinna.

Ensam igen. Vad göra?

För att få lite överblick klättrade jag upp i en hylla full med gossedjur och annat och spanade ut. Lite för sent läste jag skylten ”Lyckohjul” högst upp i hyllan. Och lite för sent hörde jag rösten som ropade ut ”Grattis! Du vann, vilket gosedjur vill du ha?” och svaret från ett barn: ”Den där tomtenissen högst upp tack!”.

”En nisse till?” hann jag tänka innan jag förstod att det handlade om mig. Jag stelnade till som en pinne och efter en ganska hård kram och en sockervaddskladdig puss så placerades jag i en ryggsäck med huvudet stickandes upp, väl förankrad med blixtlåset.

Efter mitt äventyr förra året när jag av misstag blev inslagen av paketmaskinen och ivägskickad så har tomtemor sytt fast en apparat i min luva så att jag ska kunna larma om, eller när, jag försvinner. Men med armarna fast förankrade i ryggsäcken kom jag inte åt att trycka på knappen.

Efter några timmar till på tivoli åkte familjen och jag hem till dem och mitt äventyr för att ta mig hem till tomteland började igen.

Jeppe-Nisse