GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sara Martinsson: Plötsligt har samhället krav inte bara på min plånbok utan också på min kropp

Jag står i en kö och fipplar med mobilen. Samtidigt som jag försöker fiska upp mitt id-kort och biljetten ur väskan ska jag också hitta mitt vaccinpass. Det är första gången som jag måste bevisa att jag är en följsam medborgare.
Sara Martinsson
Krönika • Publicerad 22 december 2021
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Privat

Dessförinnan har det enda kravet jag behövt svara upp emot varit marknadsekonomins. Jag har kunnat köpa mitt inträde till nästan precis vilken plats jag vill. Jag har alltid trott att jag därför har nästan obegränsad valfrihet. Vaccinpasset ställer i ett slag det antagandet på huvudet. Plötsligt har samhället krav inte bara på min plånbok utan också på min kropp.

Om man vill förstå något om människor är det alltid klokt att vända sig till Karin Johannisson. Professorn i idé- och lärdomshistoria gick bort alldeles för tidigt, redan 2016. Men innan dess hann hon efterlämna en rad böcker och andra texter som med precision knyter band mellan det moderna människolivet och gångna århundradens kunskap, normer och traditioner. Stora delar av hennes produktion handlar om kroppen. Om dess smärta, hur sjukdomarna den drabbats av har skiftat natur, effekt och symbolvärde.

I den just utgivna antologin ”Kroppen och jaget” vandrar skuggan av covid-19 fram genom sidorna. Trots att Johannisson inte längre är i livet sprider texterna hon skrev för flera decennier sedan ljus över den situation som vi upplever här och nu. Redan i den inledande essän, ursprungligen skriven 1987 som en kommentar till den då så kritiska AIDS-frågan, lyfter hon ett perspektiv som är minst lika aktuellt i dag.

Johannisson visar i texten på vårt kollektiva behov att i en kris hitta en syndabock. När allvarliga sjukdomar spridits har samhället ofta lagt skulden på de redan avvikande, udda, konstiga, förklarar hon. Under koleraepidemin på 1830-talet ansåg man de fattiga i allmänhet och de prostituerade kvinnorna i synnerhet vara huvudorsaken till smittans spridning. Sjuka tvångsintogs. Prostituerade tvingades till kontroller. Under AIDS-vågen såg man huvudsakligen homosexuella män som de skyldiga till virusets spridning. Om den infekterade inte frivilligt underkastade sig samhällets regler för att minska smittan kunde tvångsisolering bli aktuellt.

Statens hanterande av de sjuka ledde i båda ovan nämnda fall till kraftiga reaktioner. Under koleran attackerade, skriver Johannisson, ”rasande folkhopar sjukhus och enskilda läkare”. Under AIDS-vågen likaså. Historien framstår här i det närmaste som ett facit för samtiden. Under hela 2021 har vi runtom i Europa sett samma folkliga raseri växa mot vaccintvång.

När jag till sist lyckats krångla mig igenom de många kontrollerna på vägen in till konserten jag ska se tänker jag på hur filen i min mobil placerar mig både bokstavligt och bildligt på insidan av samhällsgemenskapen. Sprutan är frivillig, heter det. Ingen ska släpas till någon vaccincentral. Men med vaccinpasset har vi ändå definierat den som saknar detta intyg som avvikande, konstig, udda. Den ovaccinerade har blivit, för att tala med Johannisson, vår tids syndabock.

Sara Martinsson

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.