Annons

Sara Martinsson: Sara Martinsson: Plötsligt inser jag varför metoo-dokumentären inte berör mig

Jag blev inte alls berörd av SVT:s Metoo-dokumentär. Det känns lite märkligt. När jag bänkade mig framför tv:n för åtta avsnitt om det som brukar kallas en ”feministisk revolution” trodde jag att jag skulle känna känslor. Kraften i den rörelse som startade för fyra år sedan var ju så mäktig att uppleva. Hösten 2017 delade kvinnor världen över sina berättelser om övergrepp och sexism, och fann genom detta styrka tillsammans.
Sara Martinsson
Krönika • Publicerad 20 oktober 2021
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Privat

Uppropen kom från bransch på bransch. Långa listor med tusentals kvinnonamn som slöt upp bakom krav på rättvisa, jämställdhet och rätten till våra kroppar. Sverige var världsunikt just vad det gällde den här kollektiva kraftsamlingen, får jag veta av dokumentären. Här fokuserade debatten mindre på individer, mer på strukturer. Kanske var det de sista dödsryckningarna av folkhemmets kollektivism som vi såg? Företagsledare, politiker och andra makthavare fick be om ursäkt å hela sina organisationers vägnar.

Några individer förlorade förvisso jobb och status. Inte minst ett antal kända manliga profiler föll, efter uppmärksammade vittnesmål. Vissa av dessa har senare lett till förtalsrättegångar, där männen som namngivits på sociala medier fått höga skadestånd. Även detta tas upp i dokumentären. En kvinna som i ett inlägg på Facebook skrivit att en namngiven man våldtagit henne berättar om skammen hon känner. Nu är det hon, inte han, som har en prick i belastningsregistret. Den utpekade mannen fick 10 000 kronor i skadestånd.

Annons

Jag borde bli berörd av detta. Jag borde också känna känslor när jag ser de många kvinnorna som läser upp vittnesmål om sexism och övergrepp, rakt in i kameran. En av dem gick jag i samma klass som en gång i tiden. En annan är utbildningsministern. En tredje känner jag igen från Melodifestivalen. Men inget når liksom in på riktigt. Jag ser de åtta avsnitten alldeles neutral.

Först när jag läser Martina Montelius text i Expressen förstår jag varifrån min likgiltighet stämmer. I teaterbranschen där hon verkar är det mesta fortfarande likadant, menar hon. Män som ”alla” vet begått övergrepp får fortfarande åtråvärda roller och tjänster. Det samma gäller i andra yrkesgrupper, fortsätter hon. Organisationen ”#intedinhora”, som startades som följd av metoo, drunknar under förfärande vittnesmål om övergrepp. Bredvid metoo-serien på SVT ligger en annan dokumentär: ”En kropp till salu”. Fyra avsnitt om hur handeln med kvinnors kroppar fortsätter att öka.

Själv träffade jag i helgen en kvinnlig journalistkollega. Vi hann knappt säga hej innan vi började prata om en upphöjd man i branschen och hur hans karriär kantats av övertramp. Han har fortfarande kvar sitt jobb. Nya, unga, kvinnliga medarbetare fortsätter att passera på löpande band medan han får stanna. Jag tänker på allt detta och vet plötsligt varför jag inte berörs av SVT:s metoo-dokumentär. För jag ser, som så många andra kvinnor, att revolutionen vi blev lovade ställdes in. Så mycket hårt arbete återstår ännu att göra. Må kraften inte ta slut innan vi är klara.

Sara Martinsson

Annons
Annons
Annons
Annons