Allens italienska vykort

Om film är amatörtyckarens favoritmedium så är nog Allen en av de regissörer som flest filmtittare har en åsikt om. Där många menar att han borde pensionera sig, upplever andra varje ny Woody Allen-film som en årlig högtidsstund.

Efter London, Barcelona och Paris har turen kommit till Rom. Allen spelar själv fördomsfull amerikan, en pensionerad operaregissör som på besök i Europa dömer ut svärson med familj som kommunister och idealister – ”euro trash” kort och gott.

Av sin sarkastiskt fördragsamma hustru beskrivs han själv som en imbecill, i betydelsen före sin tid, men ändå ohjälpligt passerad bäst före-datum.

Fyra fristående berättel­- ser tar plats på Roms gator: från Spanska trappans flotta vyer till Trasteveres bohemkvarter, där Alec Baldwins vemodige stjärnarkitekt återupplever ungdomsminnen samtidigt som han agerar nihilistisk sidekick till Jesse Eisenbergs unge pretendent, ännu ett av regissörens alter ego som slits mellan trygg flickvän och intensiv aktris på tillfälligt besök. I en annan, Fellinidoftande skröna skildras ett ungt kärlekspar från vischan.

På plats i tvål- och tutt-tv:s förlovade hemland synar Allen även – i spåren av Zelig och Kändisliv – samtidens offentliggörande av det privata. Roberto Benigni spelar en kontorsslav som en dag på väg till jobbet överraskas av en flock paparazzi utanför dörren. Över en natt har han förvandlats till superkändis som bevakas 24 timmar om dygnet tills en annan varelse oförklarligt hamnar i blickfånget.

Utbytbarheten är närmast total – i tv-rutan, på gatan och i sängen. Som motbild finns begravningsentreprenören som gör raketkarriär som operasångare efter att ha blivit upptäckt i duschen. Hans helt nödvändiga krav för att göra Pajazzo på scen: att få duscha.

Trots detta är filmen avgjort mer sängkammarfars än samhällskritik, mer plump än subtil. Det går heller inte att förneka filmens frikostiga vykortsstämpel. Men att Woody Allen projicerar sin gubbsjuka dödsångest i nya urbana miljöer kan ändå inte ses som ett brott när en hel filmvärld står under utförsäljning. Helt säkert har han gjort sitt bästa, men så länge han lockar fler skratt än flertalet av sina yngre kolleger bör man inte misströsta alldeles.

Jon Asp