American beauty

Nyheter • Publicerad 25 april 2000

FÅ AMERIKANSKA filmer har i modern tid fått så mycket lovord som American Beauty. Är den verkligen så bra? Utgångspunkten är inte den mest gynnsamma. Intrigen är ett hopkok av banala Hollywood-klicheér. Medelålders man hamnar i kris: hustrun är otrogen, dottern tar droger, grannen är en övervintrad militär och chefen en knäppskalle som ger honom sparken. Ett sådant scenario påminner om innehållet i en sämre såpa. Men det märkliga är att Mendes omvandlar denna fula ankunge till en lysande skildring av tillståndet i dagens USA: mentala varbölder som långsamt spricker i ljuset av sanningen.Flera scener är roliga i sin hemska klarsyn och avslöjar djupen i vår sjäsliga avskrädeshög. När Lester Burnham gjort upp med sina illusioner, återstår inget annat än att sopa upp följderna. Hur skall inte här avslöjas. Kevin Spacey är en mästare på att hantera skådespeleriets svåraste sak : mimik, gester, kroppsrörelser och tonfall. Inget känns oäkta i hans sätt att exempelvis fråga hustrun och älskaren vilket slags sås de vill ha till hamburgare. Mest magnifik är ändå finalen, där Mendes på ett poetiskt och mycket förtvivlat sätt drar slutsatser om amerikansk skönhet, kärnfamiljens inferno, skräcken för minoritetsgrupper och avslöjar tomheten i den så kallade framgångsmyten, hela tiden gestaltad i ett flöde av bilder, kamerarörelser, färgdekor och rekvisita, med en dialog som är så erotiskt utmanande, att även Bill Clinton rodnar.

Kaj Wickbom

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.