Den bästa sommaren

I filmens första scener anslås tonen: sommaren är här med grönskande ängar och skolan är slut. In tuffar loket på Molkoms station, en avkrok någonstans på den värmländska landsbygden. Anländer gör två ensamma barn och året är 1958. På plats är Yngve Johansson, begravningsentreprenör för att ta emot sina gäster.

Starten är ömsint och vacker med glädje och undran. Vilka är dessa barn, vem är den svartklädde begravningsmannen? Mårten och Annika saknar föräldrar och är utlämnade till socialmyndigheters beslut. Fristaden är sommaren, då de reser ut på landet för att komma bort från staden. Yngve är ungkarl och lever på att begrava människor. Att bjuda in ungdomar är hans sätt att döva ensamheten och att vara social. Även om han inte kan läsa och skriva så är han respekterad som byns slutstation. Hur är det möjligt att blanda så många genrer och skapa något meningsfullt? Ja, låt oss titta på några tematiska etableringsscener.

Likbilar är koder för mycket: liv, död, transport, rörelse och integritet. I en av filmens första scener testar Yngve ordet nöje, då han låter barnen uppleva känslan av ett gupp. 2Jag gör det bara för er skull2 säger Yngve, då han låter bilen köra fram och tillbaka på en avsats.

Scenmarkören är i vad mån barn förstår detta? I en annan scen är barnen nyfikna på Yngves sätt att arbeta och prövar hur det är att vila i en kista. Båda dessa scener är fyllda av både rädslor och påfallande stora doser av svart komik.

Nästa etableringsscen handlar om ensamhet: att vara ensam som barn och som vuxen. Yngve är isolerad av uppfostran och yrke. Du får inte tro att Du är någon och Du skall inte förvänta Dig för mycket, är en slogan han återkommer till. Dålig självkänsla, behov av att vara behövd och yrkesrollen som dödssymbol, är intima svårigheter. Mårten och Annika utgör hans ersättning för saknad av hustru och barn. Ensam är också byns lätt alkoholiserade lärarinna som Yngve kurtiserar.

Den tredje scenen är byns kollektiva utövning av makt. Sven, en rik grosshandlare, är döende i cancer men ändå fräck nog att trampa på människor i underläge: en färgad pianist och Yngve. I dödsögonblicket ligger han övergiven och ropar på att bli befriad från skuld. De oönskade barnen ger honom temporär smärtlindring.

Hur hanteras då dessa ämnen om liv, död och ensamhet – därtill med inriktning på barn? Ja, det är en utomordentligt svår lindans. Till det kommer även trovärdighet i manus och skådespel. Att så mycket händer på så kort tid är i sig otroligt. Men också där gör Ulf Malmros brott mot konventioner: några doser av magiska askar, precis som hos Pandora, reducerar tid som mått på våra liv. Det som händer under några månader äger i själva verket rum över flera årtionden.

Just här ligger filmens storhet: inget är som det förväntas. Barn är inga barn och vuxna är inga vuxna. Identiteter mellan generationer glider isär och skapar nya synteser. I en värld sådan som den såg ut på 1950-talet och som den är i dag är glappen små: förakt för oliktänkande och mediernas påverkan.

Den bästa sommaren är en av de finaste filmer som gjorts under senare år, Fucking Åmål inräknad. Kjell Bergqvist är trots sin scendominans lysande i rollen som Yngve Johansson.Gester, rörelser, mimik och tal är enastående levande – som om Bergqvist aldrig gjort något annat än väntat på denna karaktär som övervintrad, snusande och svettorkande ungkarl. Övriga medverkande är även på toppen av sin förmåga alltifrån Rebecca Scheja till Brasse Brännström. Men mest glädjande är att Ulf Malmros nu tillhör eliten inom svensk film och utgör en spännande framtidsröst. I vad mån unga människor räds döden som påminnelse om vår egen odödlighet, beror mindre på filmen, mer på hur föräldrar och andra vuxna bearbetar ämnet.

Om Den bästa sommaren skall jämföras med några filmer ur senare års svenska filmproduktion är det Tsatsiki, morsan och polisen av Ella Lemhagen. Båda filmerna handlar om barns utsatthet, deras svårigheter att etablera vuxenkontakter och sökandet efter förlorade fäder. Där Lemhagen anslår en realistisk ton överför Ulf Malmros verkligheten till surrealistiska plan. Skillnader finns också i sättet att gestalta barns känsloupplevelser. Såväl Lemhagen som Malmros låter barnen kommentera händelseförloppet. Rent allmänt är detta svagheter i spelfilmer i så måtto, att speakern stör filmens rytm och påverkar betraktelsesättet. Malmros glider på ett mästerligt sätt förbi detta dramaturgiska problem. Han växlar också mellan påträngande närbilder och avståndsbilder. Filmens sista scen är utmärkt. Kameran är orörlig och huvudpersonerna vandrar bort från bilden mot en gemensam framtid: a happy end med komplexa existentiella innebörder.