Du kommer att möta en lång mörk främling

Woody Allen är tillbaka med sin bästa film på mycket länge. Många hyllade Vicky Christina Barcelona som något enastånde i Allen-väg men jag tyckte den trots det lätta handlaget blev baktung av lika unkna delar gubbsjuka och sponsring från den katalanska turistnäringen.

I Du kommer att möta en lång mörk främling tar Woody Allen det geniala greppet att driva med just det han kritiserats för de senaste... tjugo kanske, åren. Hur han när han själv fortfarande spelade manlig huvudroll lät de kvinnliga motspelarna bara bli yngre och sedan fortsatte på samma sätt bara med andra manliga gamlingar i huvudrollerna.

Nu är det Anthony Hopkins är gubben. Sedan länge lyckligt gift, drabbas han av akut åldersnoja och lämnar sin jämnåriga hustru, som "tillåter sig att bli gammal". Han hittar lyckan, eller snarare köper den och det dröjer inte länge förrän lyckan blir olycka, stor och ofrånkomlig. Den desperat förtvivlade, ständigt småpimplande exfrun, utsökt nervigt spelad av Gemma Jones är den mest outhärdliga av filmens alla osympatiska egocentriska typer. Hon finner sin tröst hos en spåkvinna, därav filmens titel.

Det är saftig moralkaka Woody Allen serverar, underbart underhållande, pladdrig och energisk och med ett rejält persongalleri av fåfängt strävande karaktärer som i sin jakt på kärlek, framgång och lycka tar en del tvivelaktiga genvägar, vilket straffar sig på ett stiligt dramaturgiskt sätt.

Filmen är en lättsamt Shakespearianskt inveckad historia med en trygg berättarröst som leder oss genom förvecklingarna. Den är kvick och rolig, som tidiga Allen-filmer där dialogen och neurosen i skön symbios var basen som allting vilade på.