End of Days

The Relic, som Peter Hyams gjorde häromåret, handlade om kosmiska urkrafter som väcktes till liv på ett amerikanskt naturhistoriskt museum. Också den nu aktuella End of Days tar upp ockulta frågor om kampen mellan ont och gott. Om förra filmen är skräp i ordets verkliga mening, har denna film en och annan förtjänst. Men det är onekligen inte så enkelt att vaska fram guldkornen då filmens yta är erbarmligt usel med alla raffeleffekter av våld, bränder och demolerade bilar.

Jericho Cane, spelad av en självironisk Arnold Schwarzenegger , är en försupen och nedgången före detta polis, som förlorat kontrollen över sitt liv, då hustru och barn mördats av terrorister. Han halkar in på ett uppdrag han inte bett om då han som livvakt skyddar Djävulen (Gabriel Byrne ). End of Days skildrar konfrontationen då Satan efter tusen år i fångenskap återvänder till jorden för att avla ett barn med en utvald kvinna.

I sina bästa stunder fataliserar Hyams temat och ställer hypotetiska frågor om vem som har makt över vem, speciellt i scenen då Djävulen frestar Jericho med guld och gröna skogar och denne i sin godtrogenhet inbillar sig att han kan besegra den personifierade ondskan med skjutvapen. Flera andra scener är lika verbalt underhållande med sin glidande ironi och med en replikföring som innehåller massor av understatements.Å andra sidan är den stiliserade intrigen med sin stämning av undergång problematisk. Dramaturgin är typiskt anglosaxisk med sina återkommande intervaller av pauser och tempostegringar. Personteckningen är osynlig så när som på Jericho Cane. Han lever i ett existentiellt vaccum med Mefistofeles som ända jämbördig rival.

Som milleniumallegori om samhällets ljusa och mörka sidor är den vare sig bättre eller sämre än praktpekoralet Djävulens advokat (1998) av Taylor Hackford. Men Al Pacino är där oändligt mer ondskefull som Satan än Gabriel Byrne i Hyams film, bland annat därför att Pacino utstrålar verklig andlig demoni.