In time

Vart vårt samhälle är på väg är ju självklart ett kittlande ämne som berört och uppehållit många filmskapare genom åren. Vad tekniken kan göra för oss och vilka hot den utgör har regissören Andrew Niccol beskrivit förut, i debuten Gattaca liksom delvis i Truman Show där han var manusförfattare. Paranoian fortsätter i dystopin In Time.

I In Time har forskarna lyckats göra sig av med ett av det mänskliga varandets verkliga dilemman, det oundvikliga åldrandet. När man fyller 25 avstannar åldrandet men då krävs att man bidrar för att få fortsätta leva. För den som har råd går det att förlänga sitt liv och tiden man har kvar visas på en inopererad klocka på armen. Tid är pengar, bokstavligen. Men när allting kostar tid blir det för de utan medel en kamp mot klockan att skaffa sig extra dagar i en slavliknande tillvaro.

Will Salas (Justin Timberlake) hör till de mindre lyckligt lottade tidslösa i underklassen och hankar sig fram, han vet aldrig om han har nog med kapital för att överleva nästa dag. Allting ändras när han träffar en man som har fått nog, han ger Will sina kvarvarande år. När han plötsligt tillhör de lyckligt lottade med tiden på sin sida och har råd att resa till överklassens tidszon inser han att något måste göras för att ändra på balansen i världen. Tillsammans med Sylvia (Amanda Seyfried) vill han omdistribuera tidsrikedomen i världen. En klockren idealist, alltså. När Will anklagas för mord tvingas han fly för att hitta vägar att rentvå sig, med sig tar han den rika och bortskämda Sylvia. De jagas både av lagens långa tidskontrollerande korrupta arm och av tidstjuvar.

Den visuella kraften är Niccol helt bekväm med att få fram. Han målar upp en snygg men inte särskilt nyskapande framtid. Han försöker också belysa de så viktiga filosofiska frågeställningarna som behövs för att en sån här film ska fungera. Här lyckas han inte alls lika bra, trots en kittlande utgångspunkt. Överhuvudtaget är manuset onödigt ihåligt, fullt med logiska luckor. Ironiskt nog hinner Niccol inte följa upp alla trådar, tiden verkar inte ha räckt till för det.

Se istället: Gattaca – Andrew Niccols debut från 1997.

Jonas Henningsson