Lilla Kycklingen en sliskig Disneyproduktion

Disneys Lilla Kycklingen vill så gärna vara lika originell och nyskapande som Pixars väldigt framgångsrika animerade filmer. Därför lånar den hej vilt från dessa, med resultatet att all originalitet är som bortblåst. Dessutom spretar den väl mycket, den vet inte vilket ben den ska stå på. Förmodligen mycket medvetet vill den behaga både små barn, större barn och vuxna. Men originalitet går inte att uppnå genom smart marknadsföring och genom att snegla på konkurrentens verk, hur gärna man än vill.

Det enda sättet för Disney att bli bäst på animerat är att köpa upp konkurrenten, vilket man också nu gjort. Vad som händer med Disney efter uppköpet återstår att se, men att något måste hända snart är uppenbart.

Lilla Kycklingen är en kille som är ovanligt liten för sin ålder och som inte vill något annat än att bli hjälte i den lilla staden där han bor, speciellt för att visa sin pappa att han inte är så oduglig som alla säger. Men hur han än försöker blir det bara fel och han är i stället för hjälte stadens stora skämt, hackkycklingen, komplett med för stora glasögon och ett klumpigt sätt. Och när han försöker förklara för invånarna att någonting är på väg att falla ner från himlen är det ingen som tror honom, inte ens hans pappa. Men när storyn plötsligt drar iväg till att bli en rymdfilm, en slags variant på Världarnas krig, får Lilla Kycklingen chansen att rädda världen.

Regissören Mark Dindal blandar vilt olika teman. Filmen börjar som en komedi med putslustiga djur i skolmiljö, övergår till att beröra problematiken med att växa upp och också växa som människa, där den svåra relationen till en krävande far som vill att man ska bli något man inte är eller kan bli står i centrum.

Ganska oväntat fortsätter den sedan plötsligt som science fiction-film, med olycksbådande existenser från yttre rymden som hotar att invadera jorden. Allt är kryddat med långa pausavsnitt med snärtig soul- och diskomusik. Och en riktigt sliskig sentimentalitet.

Jonas Henningsson