Paradise now

Palestinska självmordsattentat och israeliska övergrepp har blivit vardagsmat i nyhetsflödet, så vanliga att vi knappast reagerar över dem längre.

I Paradise now får vi se, och framför allt känna, att det finns människoöden bakom varje enskild händelse, vilka ofta försvinner i den snabba nyhetsrapporteringen.

Kahled och Said är två palestinska män som lever i Nablus (där filmen också är inspelad) på Västbanken. Den israeliska ockupationen måste få ett slut och de ser ingen annan utväg än att bli martyrer. Under svarta kostymer har de tejpat sprängmedel på sina kroppar och beger sig mot Tel Aviv, men de hinner knappt påbörja sin resa innan problem uppstår och de tvingas återvända. Tidsfristen de får gör att de hinner tänka ännu ett varv: är det den rätta vägen att gå att ta död på sig själv och ett gäng israeliska soldater?

Ett svårare tema att skildra än detta är nästan otänkbart, risken att göra övertramp och att det bara blir ännu en partsinlaga i en förgiftad konflikt är överhängande. Men i Paradise now lyckas regissören Hany Abu-Asad faktiskt. Den svarta galghumorn som genomsyrar filmen skapar välbehövlig distans, och självmordskandidaterna framställs aldrig som hjältar, men inte heller som hänsynslösa mördare. Vi får inga svar på vad som är rätt eller fel, men däremot en inblick i det ofattbara individuella kaos som uppstår när man tvingas leva i en ohållbar situation. Hur omöjligt det är att veta vad man ska göra när man inte ens är säker på vem som är ens fiende.

Paradise now är en stor liten film, ytterst allvarlig men ändå inte rädd för att gestalta det absurt komiska. Dessutom med ett väldigt fint bildberättande.