Sin nombre

Första bilden av Cary Joji Fukunagas Sin nombre tecknar ett vackert varsel. Ett prunkande naturlandskap och en paradisisk målning, som symptomatiskt ramar in vad som ska komma skall; drömmen som hägring. Särskilt gäller det för filmens huvudperson El Casper, ung mexikan som vill undkomma armod och anonymitet genom att göra sig ett namn inom gängkriminalitetens skoningslösa stamgemenskap.

Vändningen i hans tillvaro sker när flickvännen våldtas och mördas. Efter riggad hämnd syns Caspers enda chans att mönstra på ett tåg norrut mot USA, mot det förlovade landet. På detta tåg, eller rättare sagt tågtak (trots det stora intresset rör det sig knappast om en reguljär rutt), finns redan Sayra, en ung honduransk kvinna tillsammans med sin far och farbror. Men längs med spåret lurar ständigt rövarbanden och äventyret utvecklas till en ren mardröm i denna amerikanska, mångfaldigt belönade debutfilm, vinnare av bronshästen vid Stockholm filmfestival i november.

Konstruerat kring våldsamma mordintriger och romantisk tonårskärlek i epicentret av immigrationens Mellanamerika, tar Fukunaga alla till buds stående medel. Excesserna känns ibland i överkant, och skiftningarna mellan total cynism mestadels och altruism några gånger blir väl halsbrytande.

Likheterna med Guds stad är flera. Kritiken men också fascinationen över en nödställd och våldshärjad latinamerikansk vardag. Unga pojkar som köar för att sälla sig till gruppens hårda tryck, i jakten på respekt i en annars så namnlös tillvaro. Men i än högre grad än den trendsättande brasilianska favelafilmen tyngs Sin nombres starka berättelse av en överhopad iscensättning. Genomgående utgör i stället kamera- och ljudarbetet filmens nödvändiga andrum. Trots att skådespeleriet många gånger är imponerande skulle man önska att regissörens agenda vore lika väl gestaltad som den är välresearchad.

Jon Asp