Sjätte sinnet

SJÄTTE SINNET har oväntat blivit en stor publikframgång i USA. Bruce Willis gör ju en annorlunda roll som en introvert själsläkare. Men hur bra är filmen? Ämnet är inne i dag: spöken, ockultism och metafysik. Den synliga värld vi är en del av är bara pappersark mellan flera verkligheter. Sjätte sinnet är en ockult thriller med allt vad det innebär av tematiska dimmor. Filmen öppnar med en ljudlös bild: kameran vilar på en glödlampa som tänds och lyser upp skådeplatsen, som är en vinkällare. Shyamalan traskar så upp på första planet och introducerar filmens huvudfigur: Malcolm Crowe är till professionen psykiater som ägnat hela sitt liv åt att återanpassa mentalsjuka till delvis normala liv. Atmosfären under första tio minuterna är som nycklar till den värld Crowe senare träder in i, då han möter pojke med ett så kallat sjätte sinne. Cole har en förmåga att se döda själar och kan i hög grad påverka dessa. Men själv är grabben rädd, förfasad över att alla döda han kommer i kontakt med har avlidit onaturligt och våldsamt. Elvaåringen är mobbad och oförstådd och har en mamma han inte kan samtala med. Nyckelordet i filmen är kommunikation, kommunikation mellan människor, mellan olika nivåer av vårt medvetande och mellan levande och döda.

Sjätte sinnet är ingen lätt film. Tempot är lågt, scenerna innehåller massor av dolda koder och handlingen har flera komplexa biteman: Crowes förhållande till tidigare patienter och till hustrun och Coles uppväxt med sin mamma. Men den är också mycket sevärd för att den tar sitt ämne på allvar och för att den är kliniskt fri från spekulationer i våld. Bruce Willis gör sin roll som läkare med utmärkt känsla för karaktärens många bottnar. Men bäst är Haley Joel Osment som Cole. Han varierar sina känslor från förtvivlan till öppenhet: ett begåvat barn i en värld av oreda.