Star Wars - Episod 1 Det mörka hotet
Det mörka hotet är lik sina tidigare föregångare. Stjärnornas krig ( 1977 ), Rymdimperiet slår tillbaka ( 1980 ) och Jedins återkomst ( 1983 ) är påkostade och exklusiva vuxensagor om vår längtan efter det ouppnåeliga. Som alla stora myter talar Star Wars-serien på flera nivåer samtidigt däri ligger dess exceptionella undantag. Det är en berättelse om ungdomlig idealism och en allegori så om livslång andlig utveckling. Den handlar alltså vårt behov av att hörsamma vår inre kallelse som Obi-Wan Kenobi, Anakin och Luke Skywalker; entusiastiska och hjältemodiga krigare i ett oändligt kallt universum. Legenden om dessa käcka fighters, som utvecklas åt olika håll utgör stommen i denna serie om kampen mellan kosmos onda och goda krafter.The Force, som George Lucas talar om, är inte vilken energikälla som helst. Den ägs bara av ett fåtal och kan exploateras först efter medvetenheten om Självet, med vilket avses kunskapen om eget livsändamål. Denna andliga och inre kamp är särskilt prövande för Anakin Skywalker, den unge slaven som drömmer om att bli en Jedikrigare, men som i senare seriedelar omvandlas till en tragisk, svartklädd mordmaskin.
I en av seriens mest freudianskt färgade slagsmålscener testar George Lucas myten om Oidipus. Anakin och Luke, far och son, dansar okunniga om varandras börd en både ritualiserad och dödsmärkt våldsbalett. Darth Vaders akilleshäl är hans tidigare ideella barndomsekon; en dröm om rollen som respekterad Jedisoldat, utgör räddningen för Luke Skywalker.
Om seriens tidigare avsnitt väckt nyfikenhet inför dessa ädla Jedikrigares kamp för att rädda sin galaktiska republik så är nyfikenheten ännu större i Det mörka hotet. Vilka är Obi-Wan, Qui-Gon, Anakin, Shmi Skywalker, Queen Amidala och Darth Maul? Ja, vi får veta en hel del om dessa figurer, men scenerna är dessvärre för ytliga, karaktärerna ges inte nog intellektuell fördjupning. Varje bild är sammansatt av visuella och komplicerade specialeffekter, med massor av bifigurer och futuristisk dekor.
Lucas oförmåga att återge en rak historia med ett tydligt mönster i berättandet, splittrar hela handlingen i välregisserade men för gestaltningen förödande följder. Tag bara utgångspunkten, att denna första episod handlar om relationen mellan Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker, men problemet är att de inte talar med varandra förrän i slutscenerna. Qui-Gon Jinn som är filmens nyckelfigur och vars sociala bakgrund är nödvändig för förståelsen av serien, är utan definierad identitet i finalen. Och Shmi Skywalker, spelad av en varmblodig Pernilla August, karaktäriseras så ofullständigt att det är omöjligt begripa att det är hon som senare orsakar Anakins förvandling till Darth Vader.
Också episodens politiska innehåll är motsägelsefullt. Att som här förena demokrati med tvivelaktiga politiska system som oligarki och upplyst envälde är gåtfulla abstraktioner. Allegoriska myter bör, oavsett betraktarens egen politiska mening, vara så didaktiskt neutrala, att de inte uppfattas som provocerande.
Men filmens största fel är att den är mer intresserad av att teckna utomjordningar än att skildra människor och att tekniken är viktigare än gestaltningen. Helheten är därför diskutabel, alltför mycket tom och meningslös scenkosmetika blandas med estetiskt läckra och artistiskt genomtänkta sekvenser.
