För Akademi eller modernitet?

I går rapporterades det att fyra medlemmar, Sara Stridsberg, Lotta Lotass, Kerstin Ekman och Klas Östergren, som lämnat Svenska Akademien nu beviljas utträde enligt den stadgeändring som kungen företagit. Den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson meddelar att i och med detta står invalsärenden på tur.

Ledare • Publicerad 8 maj 2018

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Därmed har man fria händer för den i medier allmänt förgivettagna uppfattningen att akademien skall ta chansen att skaka av sig alla unkna traditioner som belastat verksamheten. Man skall ”modernisera sig”, ”öppna sig” och allt vad det är som låter bra, men som lider misstänkt brist på substans annat än att akademien skall låta bli att vara något bortom den moderna tidsandans domvärjo.

Tro det? De faktiska argumenten för att akademien bör omdanas till något mer nutidsanpassat lyser med sin frånvaro.

Annons

Vad som hittills framskymtat ger snarast stöd för den motsatta uppfattningen. Till att börja med: hade en slags kulturprofil gått runt i kultursverige på sjuttonhundratalet och ofredat folks fruar, inte minst akademiledamöters fruar, hade han fått infinna sig i Hagaparken för duell på liv och död. Hade han gjort detsamma på artonhundratalet hade han åtminstone åkt på stryk. Vad som hade hänt om han fått för sig att ofreda en dåvarande kronprinsessa…tja.

Att situationen nu över huvud taget har förutsättningar att lösas upp är tack vara den evinnerligt omoderna monarkin. En del har surmulet ifrågasatt kungens rätt att ändra i akademiens stadgar men utan att egentligen prestera belägg för att det skulle vara ogörligt. I Dagens Juridik 25/4 reder tingsfiskal Daniel Bergström ut ordningen: det är i egenskap av kung och inte statschef som Carl XVI Gustaf har förfoganderätt över Akademiens stadgar. Ingen har känt sig manad att gå i svaromål.

Just jurister är annars en – modern – bristvara inom akademien. Det var en självklarhet förr i tiden. Hade man följt den sedvanan skulle mycket av de oegentligheter som nu anas sannolikt ha stämts i bäcken på ett tidigt stadium. Att akademien endast skall innehålla litterära talanger är ett sentida och faktiskt ganska inskränkt påfund.

Det har också påpekats att det nu finns ett gyllene tillfälle att återanknyta de historiska banden med Finland. Den östra rikshalvan som det hette då Svenska Akademien grundades och vars kulturpersonligheter var lika självklara kandidater till inval som några andra. Låt nu även finländare och svensktalande finnar kunna väljas in. Det finns om inte annat en mycket viktig poäng med att öppna för dessa, och det är att man därmed bryter upp den svenska kotterikultur som uppenbart bär skulden till så mycket av institutionens förfall. Att öppna fönstret mot Finland vore att släppa in välbehövlig frisk luft.

Tidlös ämbetsmannakunskap, tradition och historik är räddningen för Svenska Akademien. Inte medial följsamhet och modernistisk utslätning.