Årsbloggkrönika: Bokslut 2012

43 + 23.

18 x 2.

7 / 23.

4 x 2.

212 040 – 100.

343.

Tal som är talande för ett årtal vi redan borde ha talat färdigt om. 2012. En sensen sammanfattning.

? ? ?

43 + 23.

För ett halvår sedan försökte jag summera säsongen så långt. Halvtid i superettan, Öster hade haft superrätt. Roffat åt sig fenomenala 43 av 45 möjliga poäng. "Inget är klart, allt är över i halvtid" blev rubriken.

Den hade täckning. Trots att segermaskinen började hacka efter semestern, trots att segrarna inte längre kom på löpande band, var det redan över. Östers superstart hade gett laget ett allsvenskt försprång det faktiskt inte gick att tappa.

Och när det blev dags för den stora höstavslutningen i november, då hade den stora festen redan varit. De stora festerna. Från höstupploppet minns viAlexander Henningssons avslutningsmål mot Brage. Vi minnsAndreas Wihlborgs invigningsmål mot Värnamo (och framförallt det förlösande vrål som rullade in från östfronten). Vi minnsMatteo Blomqvist-Zampis huvudmål mot Jönköping. Vi minnsen söndagseftermiddag då vi tittade på ett livescore-fönster på datorn, och inte riktigt förstod.

Öster nöjde sig med 23 inspelade poäng den här hösten. Något hände, något som nog borde utredas lite närmare (det är aldrig, aldrig okej att förlora mot Landskrona). Vi väntade. Vi väntade. Och väntade. Och plötsligt, på några minuter i Halmstad, vände det. Det hände.

Hemma i Växjö konstaterade Österfamiljen att man var hemma igen. 2013 gör klubben sin 33:e allsvenska säsong. Filosofin är en uppdaterad variant av den som gav framgångar det första 25-talet år i storserien. Arenan är däremot helt ny. Liksom tränaren. Österledningen gjorde det bästa av en olycklig situation, när en tok- och torghyllad Roar Hansen fick sitt drömjobb i Helsingborg hittade man en annan av årets succétränare – Andreas Thomsson – på den allsvenska avskrädeshögen. Ölänningen kompletteras av en Österhjälte från i år, och en från svunna tider. Hittills har värvningarna varit av samma slag. Förnuftiga. Om än inte de stora namnen. Vissa har till och med sågats av sportchefenPeter Kuno Johansson , bara för att värvas någon vecka senare. Vi får se vem mer som kommer. Hur många som kommer i april.

Men framförallt handlar det om att bygga vidare på vad som finns. Att behålla farten, bolltempot. Det var grundtryggheten – och den fina fysiken – som gav så många sena poäng tidigt på våren. Det var den som räddade Öster från det totala sammanbrottet på hösten. Det är den som inger hopp.

Till skillnad från 2006 måste Österledningen ge majoriteten av superettansegrarna en allsvensk chans, låta de småländskt odlade blomma ut. Våga låta det ta emot lite. Och lita på sin skånska stomme.

? ? ?

18 x 2.

Före jul pratade jag med en av jurymedlemmarna som utser Smålands bäste.

– I Öster kan det väl inte bli någon annan än Johan Persson ? funderade han.

– Nej.

– Resten av Småland då, finns det någon som du tycker slår ut honom?

– Nej.

Jag tror inte det blev så långa jurydiskussioner heller. Antagligen gick det ännu snabbare när Guldbollenjuryn sammanträdde i Stockholm.

2012 var nummer 18:s år. I Växjö, i Sverige dominerade två skåningarna.

Johan Persson bar upp Östers mittfält. Var med framåt och bakåt, sheriffade och missade bara en match (då blev det också förlust). Efter många superettansäsonger (och fyra Superligaen-matcher med Esbjerg våren 2011) får nu tollarparen chansen att visa upp sig i allsvenskan. Många lär bli överraskade. För han håller där också.

Zlatan Ibrahimovics väntat oväntade vägval ledde honom från Milano till Paris. Jag sätter en euro på att han inte är kvar om ett år. Mont Blanc-säkert är däremot att han redan gjort avtryck i den franska fotbollshistorien (och i någon fransk fotbollsspelare). I Sverige var han ifrågasatt så sent som i fjol, i år gick nummer 18 från att vara nummer nio till nummer tio i blågult. Det är kanske inte helt optimalt, men finns det alternativ?

31-åringen prenumererar på svenska guldbollar, svårare är det att sätta in honom i ett europeiskt världsperspektiv. När de tre Ballon d'Or-finalisterna presenterades gick Aftonbladets utsända i Paris i taket, för att Zlatan (förstås) saknades. När (engelska) FourFourTwo skulle utse världens 100 bästa hamnade Flamingon på 13:e plats (efter Gareth Bale !). Sanningen ligger väl som vanligt någonstans där emellan.

? ? ?

7 / 23.

Guldbollen var det . När listan på de 23 första kandidaterna offentliggjordes i oktober fanns sju europamästare med. Från startelvan i EM-finalen saknades blott Álvaro Arbeloa , Cesc Fàbgregas , Jordi Alba och David Silva . Märkligt? Ja, att inte spanjorerna var fler.

La Roja gick in i det här EM-slutspelet med en hel del frågetecken. Slitage, backskador, Barcelonas "bleka" säsong ? Många, mångatippade Tyskland. Andratrodde ändå.

Iniesta och Xavis Spanien red ut stormen. Kritikstormen. Spelet hade absolut tappat fart, Vicente del Bosque valde ofta säkerheten. Till viss grad var kritiken självförvållad, till viss grad var den bara bisarr. Vissa gav sig inte ens efter EM-finalen.

Där 4–0-förnedrade de rödgula ett Gli Azzurri som överträffat sig själv. Tack vare sin speciella anfallsfirma. Antonio Cassano hade rest sig från de dödaoch blivit en fullträff, Mario Balotelli fick en drömträff mot Tyskland i semifinalen. Där var det gute Nacht för den neutrala publikens nya gunstlingar, som ännu fattades något. Typ det tyska.

Holland kraschade spektakulärt (men inte helt oväntat), krasch-Grekland stod längre än någon hade trott. Annars var det mesta som vanligt i Polen och Ukraina. Alla var oroliga på förhand. Nästan inget hände. Portugal var aningen för tunt, Frankrike bråkade, England föll på straffar i kvartsfinalen, hemmalagen gick inte vidare (de har inte gjort det i EM eller VM sedan Tyskland -06). Spanien vann.

Man har gjort det sedan dess, sedan Frankrikeförlusten i Hannover 2006 har de iberiska eleganterna övervunnit samtliga hinder, inte släppt in ett enda mål i utslagsmatcherna. Grunden är byggd i Barcelona, i tiki-takans förtrollade stenbrott. Krydda Cruyffs arv med några Madrid-matchvinnare och valda Valencia-vättar, och du får det här bollkollektivet.

Men. Ett av tidernas absolut bästa landslag kunde ställt upp med en av tidernas absolut bästa spelare också. Nummer åtta. Nummer ett. Tack och lov tackade Leo Messi nej när Spanien hörde sig för efter det argentinska U20-VM-guldet 2005. Det hade blivit för bra. Det har inte blivit rätt. Messi må vara byggd i Barcelona, men är och förblir argentinare.

Han är och förblir ett litet mysterium. 91 (n-i-t-t-i-o-e-n!) mål i år, ofta känns det som att vi tar hans (och Cristiano Ronaldos ) överlägsenhet för given. Att vi inte helt förstår vilken sanslös spelare han är. Att vi kanske inte får se så många liknande i vår livstid.

Ungefär som med Spanien.

? ? ?

4 x 2.

När katalanerna och deras kompisar kalasade i Kiev var den blågula festen sedan länge över. Vi gick in i det här EM-slutspelet med mängder av frågetecken, vi lämnade med ännu fler. Ingen blev klokare på någonting. Allra minst Erik Hamrén .

Först var det premiärvimset mot Ukraina, sedan var det den engelska livlinan som gled oss ur händerna. Sedan var det inte mer. Rekorduselt. Björn Andersson – Österlegendaren och Bayern München-byggaren, som numera huserar i Hässleholm – tyckteatt Ukrainaförlusten var en sak. Men att Sverige aldrig borde förlorat mot ett begränsat engelskt lag. Det låg mycket i det.

När Zlatan så småningom låg i luften mot Frankrike var det redan över. Sverige hade tappat stolpar, tappat markeringar, tappat mittfältet, tappat strukturen, tappat tålamodet och förlorat ansiktet. Ingen fick ett genombrott, allra minst Rasmus Elm . Olof Mellberg slet, men fick ändå ett bittert avsked.

I hans frånvaro började VM-vägen till Brasilien i Malmö. I den stan blev det ack så kasst mot Kazakstan. Men tre poäng. Det fortsatte i Torshavn, där en häst såg Sverige göra sitt bästa för att få torsk. Men det blev tre poäng.

Och så vinglade en skadskjuten skara in på Olympiastadion i Berlin. Med fina minnen, med oroliga aningar. Vi balanserade på avgrunden, till den nedrigaste av förnedringar. Istället bidde det bragdernas bragdmamma. Med Rasmus Elm som matchhjälte.

Jublet hade knappt lagt sig när England väntade i en vänskaplig invigning av Friends arena. Ibland, när det gnälls om att det var bättre förr, sägs det att vänskapslandskamperna var så mycket viktigare då. Det här blev undantaget, inte sedan Agne Simonsson avgjorde på Wembley 1959 har en svensk träningsmatch genererat sådana rubriker. Men inte ens öisaren satte fyra baljor. Definitivt inte det målet.

Det var ett fantastiskt mål, ett fantastiskt Zlatan Ibrahimovic-fyrverkeri, det var två helt fantastiska fyramålsmatchslut. Ändå får glädjen inte överskugga oron. Vi saknar kvalitet. Vi saknar en tanke. Erik Hamrén-regimen har tagit några stora segrar – Holland, Frankrike och England. I matcher där alla inte haft allt att spela för. Poängen i Berlin kan ingen ta ifrån dem, men hur betydelsefull blir den när VM-kvalgruppen slutsummeras?

Eller, äh, kanske blir den helt avgörande. Det är fortfarande en väldigt lång väg till en avgörande hemmamatch mot Tyskland, det är ännu längre till Brasilien. Men så har vi sagt förut. Landslaget brukar kunna krångla sig fram. Förhoppningsvis är mirakelkvoten inte helt fylld ännu. För hoppet är det sista som överger oss. Det och Zlatan Ibrahimovic.

? ? ?

212 040 – 100 .

Om vi säger att en genomsnittlig Premier League-match varar i 93 minuter (med Fergie-timeinräknad) innebär det 5 580 matchsekunder. En säsong är 38 omgångar lång – alltså 212 040 sekunder.

Den 13 maj räknade vi ned. Oh my, som vi räknade. Det var 103 sekunder kvar. 102. 101 ...

Då, när det var exakt 100 sekunder kvar av säsongen, kom Sergio "Kun" Agüero farandes.

Jag skrev tidigare att Zlatan skrivit in sig i den franska fotbollshistorien, här skrev en argentinare (Maradonas svärson, no less) om den engelska. Efter år som förlorarnas förlorare verkade Manchester City vara på väg att missa matchbollarnas matchboll. Shejkerna skulle ju bara krönas formellt, hemma mot Queen's Park Rangers. Uppe i Sunderland gjorde United sitt. City-seger krävdes. Men 1–2. På övertid satte Edin Dzeko 2–2. Och så. Den galna glädjen då var en av årets starkaste minnesbilder.

Som nästan ändå suddats ut nu. För den historiska ligatiteln är redan historia, Manchester United har åter seglat ifrån. För nu.

För 2012 var året när vi (åter igen) lärde oss att inte ta något för givet. Inte ens i den påstått förutsägbara klubbfotbollen.

I Champions League skulle det bli drömfinal i München, tidernas mest klassiska clásico. Det slutade med att Chelsea, Roman och London tog sin allra första seger. I Spanien bröt Real Madrid Barcelona-monopolet, i Italien återuppstod Juventus. Zlatan inte vann ligan – för första gången sedan 2003!. Skytteligan tog han däremot.

Och mest oväntat av allt, i världens mest oförutsägbara liga gick det precis som väntat. Efter sex års frustrerande mållinjessnubblande stod Elfsborg hela vägen. Uppstagade av en fotbollsnörd från Växjö. Jörgen Lennartsson verkade inte hetsa upp sig nämnvärt över SM-guldet, det väntar alltid en ny säsong runt hörnet. Helsingborg och AIK visade att det finns visst svenskt hopp i Europa, Jörgen Lennartsson har varit där förut.

? ? ?

343.

SnartNu är det 2013. Vad kommer nästa årskrönika att handla om?

Förhoppningsvis om en hel del damer, om ett framgångsrikt och folkfestligt EM i Sverige (däremot lär nästa Öster-avancemang dröja). Helt säkert handlar den texten om herrarnas VM-kval, kanske om ett nervpajande playoff. Kanske om hur Barça vann sin tredje CL-titel på fem säsonger. Kanske om hur Lennartsson behöll Lennarts pokal.

Det kommer att finnas nya siffror. Siffror som obönhörligen beskriver ännu en Östersäsong. Fågel, fisk eller mitt emellan. Fast det finns inget mitt emellan. Att hänga kvar räcker så bra. Det är ju inte möjligt att tippa en allsvenska de första dagarna i januari, men ? jo, det borde kunna gå. Det vore nästan lika roligt som den här forumtråden.

Det går om Öster behåller fötterna på jorden den här gången. Om man håller huvudet kallt i höst, oavsett hur våren och sommaren har varit. Och samtidigt vågar drömma. Kuno filosoferade fint om det där, när jag frågade om han var nöjd med Roar Hansen-övergångssumman.

– Nöjd? Man är aldrig nöjd. Inte ens om man vinner allsvenskan, då vill man vinna Champions League. Inte förrän man kommer till sidan 333 på text-tv är man nöjd.

2013 är Öster på sidan 343. Gott så.

Gott nytt fotbollsår.