Laget som inte ville vara lagom

När veckan var över, när vi hade börjat hämta oss från Berlin-bragder och missade Myran-matchbollar, när det inte hade regnat på hela helgen, när fotbollen glatt oss och jävlats med oss och det slutat med att någon snott 60 par skor, då verkade verkligheten ha hunnit ikapp. Visserligen 0–0 i paus, men det låg i höstluften att Halmstad skulle gripa sitt strå. Så kom 1–0. 2–0. Växjö stängde av radiosändningarna, släckte ner livescore-fönstren. Återgick till helg-vardagen. Funderade på nästa helgs Falkenbergsutflykt (ska visst vara underbart i oktober!). Jag började peta med annat på jobbet, skulle just skriva lite om att Gustav Larsson cyklat in på en åttondeplats i Chrono des Nations. Då ropade någon. Mål. Mål. Mera mål.

En gång i juni skulle jag sommar-sammanfatta den första seriehalvan, och svävade iväg med likheterna med EM-vinnande Spanien. Men höst-Öster var inget Spanien. När de rödblå hade missat färdigt i fredags kväll var det däremot oundvikligt att börja tänka Tyskland. När till och med Johan Persson börjat slå bort passningar förstod du att något hänt i många huvuden. Då kom parallellerna med Olympiastadion. Det gick ju inte komma ikapp där. Det gick ju inte att tappa här. Öster hade så många chanser. Egna och andras. En första, en andra – och en femte. Allt förgäves. Plötsligt verkade det bli jobbigt. Ett blåsigt Falkenberg på söndag, Hammarby hemma ?

Men på det sjätte skedde det (om jag räknat alla matchbollarna rätt). Och som det skedde. Det var ju Berlin igen. Fast tvärtom. Fast ingen hade ju snott de svenska skorna. Det var Värnamo. Det var fest i Växjö.

Den verkar ha varit trevlig, hyllningarna fortsätter i dag. Säga vad du vill om Öster, men tråkigt blir det sällan. Jag sitter i den sömniga söndagsnatten och minns alla de andra avgörandena jag upplevt med laget som vägrat vara lagom.

Där är Frölunda-festen 2005, det allsvenska uttåget mot Linderoths Hammarby ett år senare.

Där är den erbarmliga Enköpingslördagen -07, då Öster inte hade något flyt med resultaten och allt kom ikapp, allt rasade samman.

Där är det iskalla, isiga kvalet i Jönköping -08.

Där är den underbara, ofattbara Limhamnslördagen -09, då Öster hade flyt med allt och allt började om.

Där borde varit det utdragna kvidandet mot Qviding (fast då lapade jag sol i Brasilien).

Där är det gemytliga fjolåret, där dock drömmarna dog på ett fält i Ängelholm.

Väldigt lite ändrades till den här våren. I år har allt flutit på. En spelidé, ett självförtroende, självdisciplin, grundträning, tålamod, kantspel, anfallsvariation, Johan Persson, Freddy Söderberg . Flyt i spelet, och när det inte funnits har flytet funnits där ändå. Och när det sena avgörandet aldrig kom mot Bois, när vi börjat fila på rubriker om Bragd-Birgersson och sedan raderat dem igen, då kom istället övertidsmiraklet på Örjans Vall.

Då dansade Roar Hansen , och kramade Kalle Björklund . Oförställd glädje. Oförstörd framtidstro. Förhoppningsvis.

Trots att det i efterhand verkar så enkelt – Claes Lövgren inser att det behövs kompetens och anställer Kuno , som i sin tur anställer Roar, som i sin tur tar med sig Kalle och alla bestämmer sig för att satsa lokalt – är det så svårt att få ihop en sådan här ledargrupp. Ingen bit är helt oersättlig, men börjar du peta i det kan du aldrig veta vad som händer. Ändra aldrig ett vinnande team, typ. Förhoppningsivs.

Laget måste ändras, breddas, på sina håll. Pengar måste fortsätta komma in. Kraven ökar. Det är bara att titta över parkeringsplatsen, bort till hockeyhallen, för att se hur lite en helgonförklarad tränare kan vara värd efter en skakig första-fjärdedel i högstaserien. Roar han sen också? Jag tror det. Om han vill.

Fotbolls-Växjö har jublat i kväll, när måndagen gryr får Växjö chansen att göra det på Stortorget. Det blev en del liv när jag intervjuade Torbjörn Andersson inför säsongen, om stadens sviktande kärlek till det rödblå klubbmärket. 6 000 på plats i fredags visar att den fortfarande inte är hundraprocentig. Men de som älskar, de älskar intensivt. Spelare såväl som supportrar. De dansade i kväll, de har några veckor till att njuta.

De ska aldrig glömma Enköping eller Jönköping eller Limhamn, men de kan se framåt, mot Friends arena och Stadion i Malmö och Olympia i Helsingborg. De har fått sitt eget Olympiastadion-ögonblick. Som de aldrig såg. Men de fick se Roar dansa. Det räckte nog gott när drömmarna om den underbara rödblåa verkligheten gick in på tilläggstid i morse.