Ensamhet – ett institutionaliserat samhällsproblem
Mänsklig ensamhet är inte bara en enskilds problematik. Den har på ett försåtligt sätt blivit institutionaliserad i hela den människovårdande sektorn alltifrån förskolor till sjukhus och äldreomsorg. Det är det industriella ”tänket” och dess praktiska utförande, som medför förödande konsekvenser. Med byråkrater i ledningen.
Ett antal aspekter behöver belysas ingående i vår tid när många beslutsfattare inom denna stora samhällssektor förbiser det verkligt problematiska: Överbelastning av den personal som är insatt i en omöjlig arbetssituation. Nytt Räppesjukhus eller tekniska finesser hjälper inte det grundfel som är inbakat i systemet. Styrande i olika positioner och tjänster pådyvlar personal ständigt nya uppgifter med oförändrad personalstyrka. Detta förfarande försvaras med ett dominerande ord: ”budgeten”. Utan att ge akt på att behoven är långt större än en orealistisk budget medger. Varför tror man att det kan gå? Jo. man har i styrande skikt bestämt att det ska gå. Oavsett förutsättningar. Till det kommer ett försåtligt smickrande tilltal: ”Ni som är så duktiga klarar säkert det”. Man lägger in uppgifter i arbetstiden som inte är direkt kopplade till människovården och gemenskapen mellan människor. Man stjäl alltså tid från dem som skulle vara omhändertagna. Från minsta barn till de äldsta. Och duktiga medarbetare bör ju inte påtala de orimliga förhållandena! Jo, nog görs det, men…ska allt alltså braka samman? Mycket som är onödigt behöver tas bort.
I undertecknads ”erfarenhets – och informationsbank” finns ett stort antal vittnesbörder om hur illa det är ställt. En institutionaliserad ensamhet tillgår på följande sätt.
De som ska omhändertas blir bestulna på tid med personlig närhet. Till exempel förskollärare och annan barnomsorgspersonal, med minimal personalbesättning i förhållande till barnantal pådyvlas administrativa uppgifter och lokal- och invetarievård som avsevärt stjäl tid från den direkta barnomsorgen och närheten.
Hur många förskollärare har inte blivit utbrända! Och barn sitter emellan när andra uppgifter tvingas in under samma tid. Grundfelet: för lite personal.
Sjukhuspersonal, särskilt sjuksköterskor och undersköterskor är i tydlig underkant av personalbehov, pådyvlas en arbetsbörda som varken är anpassad till det personliga behovet – tiden för varje patient – eller till personalens behov att få rimlig tid till patientnära vård. Att leverera allehanda resultat i form av administration och övriga uppgifter när bemanningen inte medger personlig vård innebär en tidsstöld från patienterna och ett missbruk av personalens ork. Utbrändhet eller uppsägningar följer. Grundfelet: för lite personal.
Inom äldreomrorgen har under lång tid så kallade mätstudier gjorts på ”vårdtyngd” utan hänsyn tagen till de komplicerade arbetsuppgifterna med tidsåtgång som kräver personaltäthet. Det har skett tidsstöld från dem som skulle vårdas. Det heter faktiskt äldreomsorg! Det har kommit in ett industriellt tänkande i vården som medför att man i beslutande skikt sysslar med det som kan liknas vid att hantera byggklossar – men äldre människor är inte klossar. Nog behöver grundfelet åtgärdas överallt.
Per Gustafsson, Vislanda
