GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Frusna känslor måste tinas

Det första som hände på det behandlingshem som hjälpte mig till nykterhet var ett introduktionssamtal.
Insändare • Publicerad 8 oktober 2021
Detta är en insändare i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Gunnar Holmström, Väckelsång.
Gunnar Holmström, Väckelsång.
Foto: Britt-Marie Paulander

Jag fick en massa information och en översiktlig beskrivning av vad jag skulle arbeta med i behandlingen. Flera gånger poängterade den sjuksköterska som ansvarade för introduktionen att alkoholism var en sjukdom som inte bara var fysiskt skadlig utan också allvarligt hade påverkat och stört mitt känsloliv. Jag skulle få arbeta mycket med att tina upp mina djupfrysta känslor.

Ja, det verkade ju enkelt, tänkte jag. Jag hade ju arbetat med konst och teater, så jag var nog att betrakta som expert på känslor. Snart nog skulle det visa sig att jag inte hade en susning om vad äkta känslor bestod av. De känslor jag hade sysslat med var ytliga och konstgjorda och i bästa fall skapliga imitationer.

Första bekantskapen med gruppterapi blev oväntat omskakande. Jag hamnade i avslutningen på en familjevecka. Tidigare hade både anhöriga och patienter fått dela med sig av känslor inför vad de upplevt som konsekvenser av det kemiska beroendet. Nu denna sista dag när de aktuella patienterna och deras anhöriga träffades omgivna av alla deltagare i behandlingsgruppen var det meningen att man skulle berätta för varandra om vad man önskade och behövde inför framtiden.

Alla stormande känslor som hade kommit till uttryck de tidigare dagarna hade nu mojnat i avsevärd grad. Men för mig blev det ändå väldigt omtumlande. Jag blev så rörd av det jag bevittnade och som till så stora delar speglade min egen situation. Jag fick verkligen kämpa för att trycka ner den gråt som till min överraskning bubblade i mig när jag bevittnade och åhörde de elände som drabbat framför allt barnen och där jag kände mig träffad ända in i själarötterna.

Så mycket hade jag varken gråtit och skrattat tidigare. Under den dryga månad jag var i behandling växlade det mellan skratt och gråt. Jag fick lära mig att känslor av glädje och sorg, skam och skuld, rädslor mm, som jag stoppat undan i mina inre skrymslen nu skulle fram i ljuset. Om jag inte på allvar och på riktigt kunde ta fram och känna mina äkta känslor skulle jag inte kunna förstå och erkänna mitt beroende och alla de skadliga konsekvenserna.

Att frysa ner känslor, som både de beroende och deras anhöriga gör, är ett slags försvar. Den som blivit beroende använder många metoder för att förneka och slippa ta ansvar. Liknande strategier tar även de anhöriga till och detta gör att sunda förändringar blir svåra.

Dessa ärliga möten mellan patienter och anhöriga kan upplevas som onödigt konfrontativa. I mitt fall var det nödvändigt. Det bidrog till att spräcka ett skal och låta verkligheten komma in. Det gör ont när illusioner krossas, men är ack så nödvändigt. Att detta sker i en behandlingsgrupp bidrar till att processen med att tina upp de frusna känslorna känns tryggare. Smältvattnet i form av tårar blir ett läkande bad för alla inblandade i gruppen.

Rädslan för att behöva uppleva äkta och smärtsamma känslor används ofta som ursäkt för att slippa behandlingsupplägg där ärlighet och sanning är krav. Att klappa på, trösta och medhårs smeka den alkoholskadade eller nerknarkade människan fungerar inte och innehåller mer av nedvärderande och dolt förakt än empati. En som själv varit nere i skiten kan däremot leverera grymma sanningar med äkta empati och stor respekt för den skadade individens vånda. Ingen förändring föds utan smärta. Det måste få göra ont och det är inte farligt att erkänna sanningen om sig själv.

Gunnar Holmström, Väckelsång, beroendeterapeut och konstnär

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.