Insändare: ”Nu är det faktiskt inte kul mer”
Nu är det faktiskt inte kul mer. Nu är måttet rågat. Det ska bli bättre sa de. Längre dygnsvila.
Men det som händer är fler arbetspass och tätare jobbhelger. Jag är för dåligt insatt men orkar inte läsa på. Mitt huvud susar av alla ord. Vi får gilla läget. Det blir bra, se de.
Det blir bra.
Vad blir bra?
Mer jobbdagar? Ja visst, jag gillar mina arbetskompisar starkt. Men jag har ett liv utanför jobbet också. Vårdplatser dras ner, vilket resulterar i överbeläggningar. Folk blir inte mindre sjuka bara för att det blir vårdplatserna blir färre. Spring lilla vårdpersonal, spring fortare. Piskan viner över ryggen på oss. Och vi springer! Fort som en hamster i sitt oändliga hjul.
”Måste jag tumma på min yrkesstolthet för att orka jobba?”
De andra säger, se det går ju bra. Vi kan dra åt lite till, de kan nog springa fortare ändå. De andra, de som bestämmer. De som håller i piskan och den ynkligt snåla pengapåsen. Som vi springer, med klapprande skor och vänliga leenden. En tröstande hand och med våra ständiga följeslagare samvete och moral tätt i släptåg. Måtte jag inte bli sjuk. Hur ska det då gå för mina kollegor tänker man.
Jag orkar nog jobba ändå, så att de andra slipper gå på knäna.
Jag är för dåligt insatt. Har inte orkat läsa på. Men jag märker vad som sker. Känner av konsekvenserna. Känner spänningen i luften. Hör om kollegor på andra avdelningar som gråter för att de inte orkar. Ni får tänka om sa någon. Bara göra det ni verkligen måste.
Men var går gränsen? Måste jag tumma på min yrkesstolthet för att orka jobba?
Nu är det faktiskt inte kul mer. Nu är måttet rågat.
Men vi springer vidare ändå. Fortare och fortare med skavande skor och en falnande glöd i våra hjärtan.
Anna Juneld
