Lögner – svarta, vita och blå
Att slå blå dunster i ögonen på någon i sin omgivning är ett raffinerat sätt att försöka trolla bort sanningen. Det är lögnaktigt på liknande sätt som vad vi kallar vita lögner. I båda sammanhangen handlar det om att pynta om den verkliga sanningen och göra den lite mer rumsren. Det är metoder att söka skona omgivningen och framförallt ett sätt att ge tillfälligt skydd till lögnaren själv.
Människor med skadliga beroenden ljuger för att komma undan den krassa verkligheten med alla de skadliga konsekvenserna av sitt osunda handlande.
Det finns ett talesätt där svaret på frågan ”när ljuger en alkis” är det lakoniska ”så snart vederbörande öppnar munnen”. Blåljugandet har blivit en överlevnadskonst. De svartaste lögner kan uttalas med en så till synes stor ”ärlighet” att den som skall föras bakom ljuset kan börja tvivla på sina sinnens vittnesbörd.
På de flesta behandlingshem är väggarna prydda av olika inramade kloka ord, som ska ge uppmuntran och stöd till narkomaner och alkoholister som försöker ta sig upp ur beroendeträsket. Väldigt vanligt förekommande är devisen ”Sanningen skall göra dig fri”. Den som trasslat in sig i ett nät av lögner behöver göra sig fri från härvan av osanningar för att påbörja arbetet med att tillfriskna. Några ”alternativa sanningar” fungerar inte i detta sammanhang. Bara den nakna sanningen duger.
Att sluta är inte det svåra. Det är att inte börja igen som är den avgörande färdigheten. Då håller det inte att ljuga för sig själv. I det längsta vill den beroende slå ifrån sig sanningen om sin verkliga belägenhet. Så snart vederbörande kan erkänna att han eller hon har förlorat kontrollen och att det är beroendet som styr har ett första viktigt steg tagits mot ett nyktert tillfrisknande. Varje lögn är ett hot som riskerar att dra den beroendesjuka tillbaka till det berusade och förgiftade självbedrägeriet där drogen frestar med sina falska löften.
Efter många år, kanske flera årtionden, med lögnen som försvar har ljugandet blivit en automatisk reflex som det tar tid att träna bort. Det är personen själv som har ansvar för att tala sanning. Ansvar är också något som kommit på undantag i den beroendes tillvaro. Här behövs också träning. Det har ofta funnits någon nära den beroende individen, som med de bästa avsikter varit beredd att ta över hela eller delar av ansvaret. Inte sällan har någon närstående även ljugit för att skydda den beroendesjuka personen. Medberoende ingår i sjukdomsbilden.
Att få ta eget ansvar är en viktig ingrediens i tillfrisknandet. Det innebär även skyldigheten att ta konsekvenserna av lögner, men också att få gottgöra sig resultatet av att vara sanningsenlig – även rörande det som är känsligt och privat. Det är mycket detta som förklarar att med tillnyktrandet kommer den stora vinsten att kunna bli och vara en bättre människa.
Gunnar Holmström, Väckelsång
