När ska anhörigas situation tas på allvar?
Däremot har du ingen som helst talan när det gäller din anhörigas vård och omsorg, du får vara glad om du ens får vara med på möten där sådant diskuteras. Du, som känner din anhörige bäst, lyssnas överhuvudtaget inte på utan det kan sitta människor som aldrig ens träffat den anhörige förut utan bara läser anteckningar och ska besluta vad som är bäst. Spelar ingen roll om din anhörige är en sjuk person mitt i livet eller en äldre i slutet på sitt, du blir lika illa behandlad som anhörig.
Det är heller ingen som informerar dig om vilka rättigheter du har som anhörigvårdare, bara alla skyldigheter som du inte ens blir tillfrågad om utan som tas för givna. Att vi anhöriga också har ett eget liv tas ingen som helst hänsyn till.
Och när det går så långt som till ett annat boende för din anhörige så är det inte tillgång som påverkar, när det inte finns någon återvändo (efter flera avslag) finns det helt plötsligt fyra, fem olika platser/boenden att välja på.
När ska anhörigas situation tas på allvar? Många gånger tar den som hjälper till slut både psykiskt och ekonomiskt, vem hjälper anhörigvårdaren då?
Att vi ändå är så många som tar hand om och hjälper våra nära och kära beror så klart på kärlek och att vi vill deras bästa men vad skulle vården och omsorgen göra om vi alla helt sonika bestämmer oss för att nu får det vara nog?
Inger Karlsson