Nya perspektiv kan rädda välfärden
Beställarna av välfärd måste nu driva nya perspektiv och strategier. Sökljuset bör breddas och riktas mot att skapa ökat ansvarstagande även utanför organisationens gränser. I rollerna som brukare, medborgare, ledare och medarbetare inom ramen för vidgat samhällskontrakt. Utgångspunkten framåt är ett utökat kontrakt som bygger på den enskildes medverkan, påverkan och ansvar. Först då kan digitaliseringen nå optimal effekt. Detta kräver ett paradigmskifte som följer tre parallella spår:
• Brukaren – från mottagare till medagerande. Framgångsfaktorn inom skola och vård är att motivera och engagera den enskilde individen att ta ansvar samtidigt som hen får ökade möjligheter att påverka sin situation. Läraren bör tränas i relationskompetens för att bättre motivera eleven att vilja lära och sluta stöka. Patienten med hög riskfaktor för livsstilssjukdom bör på liknande sätt stimuleras att ta ökat ansvar för sin hälsa efter förmåga. Starta arbetet i riskgrupper där några få procent förbrukar en stor del av resurserna. Här handlar det både om att bygga upp stödjande strukturer (regelverk) som att utveckla olika individuella metoder och tekniker.
• Medborgaren – ökat ansvar och mer för skattepengarna. Sett ur medborgarens perspektiv har individens miljö- och beredskapsansvar liksom mer av egenansvar i pandemitider så långt burit syn för sägen. Här gäller det att bygga vidare och utöka egenansvaret. Integrationsfrågan förutsätter en ökad tydlighet kring vad som kännetecknar våra gemensamma normer där inspiration kan hämtas från aktuellt projekt i Frankrike. Bättre effektivitet inom verksamheterna bör också lyftas fram. Inom svensk offentlig verksamhet är vi jämförelsevis svaga när det gäller att använda optimal arbetstid för det värdeskapande personliga mötet med eleven, brukaren eller patienten.
• Medarbetaren – ledarskap och engagemang för medagerande och attraktivitet . Allehanda lagstiftning för att ta tillvara brukarens rättigheter har inte sällan fått den effekten att verksamheter görs ängsliga. Medierna överexponerar lättfångade men närmast betydelselösa formella fel. Om däremot en resultatkultur ska uppnås bör man intressera sig för hur ledaren/medarbetaren/teamet värderas och mäts, det vill säga belöningssystemet. Det som på allvar värderas av högsta ledningen styr beteendet även längst ut i verksamheterna. Därför krävs ett både medkännande, tillitsbaserat och resultatorienterat ledarskap där resultatansvaret inte ensidigt bara är ekonomiskt. Hur tjänsternas design stämmer med behoven kan också ifrågasättas. Inom vården bedöms 40 procent av sjukskrivningarna orsakas av psykiska problem. Kan vi möta denna verklighet på ett bättre sätt?
Plattformen i utvecklingsarbetet för att klara välfärden är i grunden politisk och bör utgå från stimulera individen att bli största resursskaparen. Ett nödvändigt paradigmskifte utifrån en helhetssyn som kräver krafttag. Regeringen bör ta initiativet omgående och tillsätta en nationell samordnare för uppdraget.
Bengt Wellermark
