Öppet brev till våra regionpolitiker
Grupptänkande är en omedveten process som, även om intentionerna är goda, uppstår då kravet på samstämmighet tar över på bekostnad av ett kritiskt förhållningssätt. Man rationaliserar sitt ursprungliga beslut snarare än att låta sig påverkas av ny information och glömmer att kritik oftast sker av omsorg om projektet, inte tvärtom.
Med respekt för det arbete som lagts ner på att utreda nytt sjukhus är mitt intryck att tidiga preferenser av Räppealternativet omedvetet har styrt utredningsprocessen. En förstudie 2019 med det oväntade förslaget att bygga ett helt nytt sjukhus ledde snabbt till att regionen köpte tomt och enrollerade Skanska som totalentreprenör. Förstudien av alternativet att i stället bygga om CLV till likvärdig kvalitetsnivå fick tre månader på sig och är enligt utredarna inkomplett, då man vanligtvis behöver två år.
En krympande andel skattebetalare ska finansiera sjukvårdskostnader för en växande och allt äldre befolkning med förväntat större vårdbehov, varför framtidens sjukvård måste vara ytterst resurseffektiv. Statliga utredningar har därför slagit fast att det måste till en kraftig omfördelning av resurser till nära vård/primärvård.
I planeringsprinciperna inför arbetet med ett nytt sjukhus skrev regionen 2019 bland annat att primärvårdens behov av resurser inklusive lokaler skulle vägas in före sjukhusbeslut men hittills saknas konkretisering av vad detta innebär. Utan tvekan krävs stora investeringar då redan i utgångsläget primärvården lider stor brist på till exempel fasta läkare. De digitala lösningar som man framför allt sätter stor förhoppning till kan förvisso vara till hjälp men bara så länge dessa anpassas individuellt och inte försvagar den nära och förtroendefulla relation mellan patient och vårdgivare som är av stor betydelse för läkande och välmående.
Ett nytt sjukhus förutsätter enligt regionen en över tid radikalt minskad årlig kostnadsökning, varför till exempel de båda sjukhusen för 2022 ska spara 75 miljoner. Regionen tycks befinna sig i en ond cirkel som över tiden riskerar att förvärras då brist på kvalificerad vårdpersonal nödvändiggör dyr hyrbemanning som bidrar stort till kostnadsökningen. Andra drivande kostnader som de för läkemedel, teknisk utveckling och köpt specialistvård kan knappast heller sänkas utan kvalitetsförlust. Den sammanlagda effekten blir ännu hårdare åtstramningar med risk för så dåliga vårdmiljöer att även de mest hängivna vårdarbetarna till slut ger upp.
Mot bakgrund av ovanstående resonemang önskar jag eftertänksamhet av våra politiker. Man behöver i enlighet med tidigare planering konkretisera vilka resurser primärvården måste tillföras innan man skrider till beslut om nytt sjukhus.
Regionen behöver förvisso högklassiga vårdlokaler men också bland annat personal som bemannar, så därför ser jag det inte som klok politik att låna 4,4 miljarder utan att först utreda ett likvärdigt CLV-alternativ, som medger drastiskt lägre upplåning på grund av stegvis finansiering – och, enligt en arkitekt, även möjlighet att förändra dimensioneringen utifrån framtida behov.
Birgitta Vasko, leg. psykolog, leg. psykoterapeut
