Rosengren, vad är skillnaden på ”bidragsfusk” och ”misstag”?
Partikollegan Erik Bengtzboe (M) fick lämna sitt riksdagsuppdrag påsken 2019 när det blev känt hur han otillbörligen hade tillskansat sig skattemedel. Rosengren beklagade det öppet med att, ”alla kan göra fel” (flera medier uppmärksammade det här, till exempel ”Flamman” 28 april 2019). Kommunalrådets språkbruk när det gällde vännen Bengtzboe var anmärkningsvärt. Intryck gavs att det var skillnad på folk och folk. Bengtzboe betalade tillbaka ”misstaget” bums vilket han med riksdagslön och arvorden inte torde ha haft svårigheter till att utföra.
Arbete och välfärds primära uppgifter bör i första hand vara fokuserade på annat än sökandet efter omedvetna fuskare. Nämndens ärenden torde vara att sätta utsatta medmänniskor i främsta rummet. De hårda tagen kommer bestämt att berika kommunen med jobb för tjänstemän som förkovrar sig i potentiellt mygel. Bekämpning av bidragsfusk, substantivet som används när den lilla människan har gjort ”misstag”, bör inte vara nämndens primära arbete. Vi känner alla till krångliga blanketter för att ansöka om ersättning, om bidrag och för avdrag. En annan av kommunalrådets paradgrenar är att begränsa rättigheter till tolk. En god grund läggs här till omedvetet bidragsfusk. En hårdare och kallare människosyn har börjat formas genom undervisningstvång och utförsäljningar av det gemensamma. Jag förringar inte medvetna bovars organiserade bidragsbrott. Ett bidragsbrott är ett brott oavsett vem som begår det. Fusk och misstag är inte synonymer.
Har kommunalrådet funderat på att lägga ut tjänster externt till upphandling för att bura in troliga fuskare? Med bestämdhet bör så göras för att främja Växjömodellens generella princip om upphandling.
