SD gav missnöjet ett politiskt ansikte
Utländska seriösa medier levererar en mera faktabaserad bild av SD:s “nazistiska rötter” menar Adell Kind i en replik den 28/10. Nu tror nog jag att Sveriges dödsskjutningsstatistik, polisbilsbränder med mera även har uppmärksammats av de “seriösa medierna”.
Adell Kind insinuerar också att den gamle nazisten Per Engdahl, död sedan cirka 30 år och som hade sin aktiva period före och under andra världskriget, fortfarande skulle ha inflytande över SD. Att så skulle vara fallet hänför i varje fall jag till kategorin hjärnspöken och halmgubbar. Som jag tidigare skrivit så bildades SD för cirka 40 år sedan som reaktion på multikulti-politiken och allehanda stollar deltog i bildandet. Det är väl möjligt att Per Engdahl tillhörde nämnda klientel.
Under början på 2000-talet stabiliserade sig SD och tog sig 2010 in i riksdagen. Partiet har sedan, trots intensiva attacker från politiker/media-etablissemanget vuxit ojämförbart snabbt till Sveriges näst största parti. Hur kommer det sig? Min uppfattning är att delar av etablissemanget inplanterade en uppfattning hos stora delar av befolkningen att svenskar var ett sämre sortens folk som bara borde skämma över sin existens och sin historia. Invandrare var av högre rang och den som kritiserade invandringen sablades ner och blev i vissa fall av med jobbet. SD kanaliserade det ackumulerade missnöjet och vreden och gav detta ett politiskt ansikte. En typ av folkuppror som inte gick att stoppa.
Detta är min uppfattning och den skiljer sig troligen från Adell Kinds, men jag avslutar härmed polemiken.
Bo Hjalmarsson
