Stora skillnader i äldres digitala möjligheter
För vad som blir uppenbart är det i grunden självklara: att äldre i likhet med alla större grupper i samhället är allt annat än homogena.
Ungefär var femte individ över 65 år kan klassificeras som silversurfare, alltså personer som innehar flera olika digitala apparater, känner sig bekväma att använda dem och tycker om att prova nya saker. Silversurfarna ser ofta fördelar med parkeringsappar.
Men lika många, var femte eller 20 procent, saknar helt digitala medier. De kan varken läsa tidningen eller kontakta vårdcentralen digitalt och inte heller använda parkeringsappar.
Tittar vi särskilt på smarttelefonen – som ju är nödvändig i sammanhanget – kan vi konstatera att fyrtio procent saknar en sådan. För dessa är parkeringsappar inte heller något alternativ.
Så långt innan vi kan börja diskutera digitala kunskaper och färdigheter, kan vi slå fast att omräknat till individer finns ungefär en miljon äldre svenskar utan smarttelefoner.
Och dessutom, bland de sextio procent som faktiskt har en smarttelefon, är minst en tredjedel oklara över hur appar ska hanteras – men dessa har i alla fall en apparat att lära sig på.
Tyvärr är det inte alltid enkelt. Tekniken är långtifrån självinstruerande. Många behöver hjälp de första gångerna, antingen i form av erfarna instruktörer som hos SeniorNet eller någon anhörig.
En ytterligare försvårande omständighet är att gränssnitten är så instabila. När användaren har börjat bli van vid en app kan den utan förvarning försvinna och ersättas av en ny. Många gånger fordras flera olika p-appar på en och samma ort.
Tittar vi på den totala bilden för smarttelefonanvändare är det långtifrån bara äldre som tycker att det blivit opraktiskt med det stora antalet appar som ständigt ska underhållas.
Vad beslutsfattarna måste börja beakta är att våra äldre utgör en stor och brokig grupp. Det finns lika många silversurfare som det finns icke-användare, och däremellan betydande variation. Sorgligt nog är det vanligt med önsketänkande: att silversurfaren utgör normen när parkeringsrutiner, biljetter och tidtabeller digitaliseras.
Vad vi också ska komma ihåg är att även silversurfare åldras. En i dag driven 75-åring är inte med självklarhet lika flink med knapparna som 80-åring. Äldres digitala utanförskap är därför inget som bara försvinner i närtid. Detta måste dagens beslutsfattare ha med i beräkningen – ända fram tills de själva går i pension.
Dino Viscovi, medieforskare vid Linnéuniversitetet och verksam i projektet ”Äldre i e-samhället” som finansieras av Familjen Kamprads stiftelse