Vem bryr sig om landsbygden?

Som väntat har, landsbygdspolitiken hitintills fått ett begränsat utrymme i den pågående valrörelsen.

Stockholmsperspektivet dominerar debatten. Nyligen utropade handelskammaren i huvudstaden Stockholm till ”Europas tillväxtcentrum”. Man uttrycker sin glädje över att Stockholm växer med 104 personer per dygn. Det blir cirka 38 000 på ett år. Detta är en utveckling som mer eller mindre bejakas av samtliga partier.

Enligt en hittills hemlig valplan satsar centern på höginkomsttagare i innerstaden och kritiseras därmed av socialdemokraterna för att ha övergivit landsbygden, vilket blir absurt då de själva har utnämnt sig till det nya storstadspartiet.

En röst på miljöpartiet blir heller ingen höjdare för landsbygden, med höjda bensin och dieselpriser, kilometerskatt för skogs-, mjölk- och andra varutransporter. Därtill vill mp öka rovdjursstammarna till förfång för djurhållningen.

Jordbruket med tillhörande förädling och övrig småföretagarverksamhet är en central del i landsbygdsutvecklingen, men den stordriftsideologi med en ständigt växande byråkrati som präglat svensk jordbrukspolitik allt sedan 60-talet, har fått förödande effekter för landsbygden.

Då EU:s jordbrukspolitik efter 2013 diskuterades på en konferens i Bryssel nyligen fick det småskaliga och regionala mest utrymme. Man konstaterade att de små traditionella jordbruken spelar en oersättlig roll för landsbygdsutvecklingen. Man framhöll också vikten av att bevara europeiska jordbrukets mångfald och att jordbruks och landsbygdspolitiken stöttar regionala särarter. Detta lär ha väckt frustration bland ledamöterna från de mer liberala länderna, bland annat Sverige.

Svenska politiker har under senare tid fått kritik för att de är för passiva i EU. Vi kanske ska vara tacksamma för det.

Vem bryr sig om den svenska landsbygden? Är svaret EU?