Vi i vården är inga maskiner
Jag och mina kollegor finns i LSS/SoL-vården, vi som stöttar människor i sin vardag, som lyssnar när någon mår dåligt eller stöttar upp med att sitta med i ett samtal till en myndighet. Vi som inte har så mycket omvårdnad i den form som finns i äldreomsorgen utan den som mer handlar om den mentala delen. Vi är många som älskar vårt jobb, vi kan se en framtid och många sätt att skapa något bra både för dem vi jobbar med men också som för oss som grupp. Dock känner vi av all omorganisering och press på tid och ändrade schematider och kravet på att hitta en vikarie genom en robot och när det inte går får vi inte ringa in vikarie utan måste förlita oss på bemanningen som just startat upp. Inget ont om dem men det blir ett moment som tar extra tid från våra brukare.
Vi får inte heller ringa vikarier på helgerna när vi inte har bemanningen utan då måste vi beordra in och detta kostar mer än en vikarie och många när de väl är lediga vill kunna njuta av sin ledighet. Vi förstår att man gör omorganiseringar i hela OF och att scheman kan ändras. Det vi inte förstår är att ingen talar med oss på golvet, de som faktiskt ska jobba i dessa förändringar.
Från chefer, till ledningen och politiker, ni verkar alla glömma att vi också är människor men familjer, partners och som också lever med sjukdomar eller andra hälsoproblem som gör att vi inte kan eller orkar jobba vissa pass. Men detta får vi inte gehör för, trots att vi som på många andra enheter är villiga att byta och backa upp den som behöver det men inte får för att schemat är viktigare än personen som ska jobba efter det.
Vi förväntar oss inte att vi ska få bestämma allt eller att vi ska slippa undan ansvaret som en omorganisering kräver men vi har aldrig varit med om att man inte kan anpassa efter en individ, särskilt när kollegor tycker att det är okej. Och vi ser också bristen på tacksamhet för våra enheter i OF som också precis som alla i vården kämpar med hotet om covid-19, och som har undvikit att göra för mycket på fritiden för att inte riskera att ta med sig smittan till jobbet, och våra underbara vikarier som slitit hårt sida vid sida med oss i denna pågående pandemi.
Vi är människor och förtjänar att ses som det. Vad krävs för att ledning, chefer och politiker ska se och förstå detta? Vi är inte maskiner och vi ska inte behöva höra att passar det inte är det bara att söka nytt jobb. Man tappar glädjen för sitt jobb och man känner att man bara är som vilken utbytbar vara som helst.
Uska – OF
