Att inte ha råd att jobba.

På väg hem efter att ha kört sonen till fotbollsträningen ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Volvo som undrade om jag hade tid att komma ut till Norremark och prata en stund. Jag vände bilen och puttrade iväg ut. Det visade sig att han befann sig i en industribyggnad ungefär mittemot Tegvalls. Han och en kompis till honom står i begrepp att sparka igång en maskinuthyrningsfirma, och han hade spenderat ett par månader med att lappa och laga lokalen. Det var jävligt fint där nu.

Vad han ville prata om var att han insåg att när hjulen väl börjat rulla och man byggt upp om inte en kundbas så i alla fall ett kundrykte, så kommer man att behöva hjälp. Min roll skulle i så fall bli den som uthyrare/kundmottagare. I början kanske tre eller fyra timmar om dagen.

A-kassereglerna sätter ju tyvärr en del käppar i hjulen när det gäller deltidsarbete, vilket gör dem synnerligen kontraproduktiva i en sån här lågkonjunktur. Som jag har fattat dem har man nämligen bara rätt att stämpla upp till heltid i 72 dagar, sedan måste man antingen a) bli heltidsanställd, b) sluta jobba och gå tillbaka till arbetslöshet, eller c) klara sig på deltidslönen. I mitt fall kommer det att handla om alternativ B, eftersom varenda jävla krona räknas vid varje månads slut. Jag kommer inte att ha råd att jobba.

Man kan ju lätt begripa att en nystartad firma drar sig lite för att heltidsanställa någon innan man så att säga håvat in en marknad, och att det kanske i början inte finns arbetsuppgifter för en heltidstjänst. Snålheten och oflexibiliteten i A-kassornas regler blir alltså i realiteten ett hinder för en företagare att anställa en arbetslös. Detta vet vår skrytsamma nuvarande regering om, men lägger ändå inte två strån i kors för att hjälpa till genom att ändra de satans reglerna. Det är fantastiskt korkat och frustrerande.