Kenneth Johansson, Studio
Alla som varit på en ishockeymatch vet hur pucken då och då viner in i rinkskyddet. Starka skott ger kraftiga smällar och lämnar avtryck, nöter in pucksvärtan mot rinkens plexiglas. Isbanans värld känns ändå långt borta på Galleri 29, där Kenneth Johansson använt delar av Diös gamla hockeyrinkskydd i utställningen Studio. Den autententiska pucksvärtan har fått nytt liv genom konstnärens penseldrag i lackfärgerna svart och rött.Dessa plexiglaskommentarer väger lätt, har ett ytligare språk, betyder kanske ingenting alls mer än ett litet ²aha² och ²visst, ser du² för stunden. Ett slags sällskapsfigurer åt det tyngre hovet av sten. En dignitär här, en solitär där, i svart diabas eller sandsten.
Fragment på väggen: ett stenstycke med inristade tecken, ett oläsligt skriftspråk att fantisera om i den digitala härskaran av ettor och nollor som accelererar oss till allt snabbare utskrifter. Bruten ur sitt sammanhang hänger den där som en (arketypisk) påminnelse om en annan meddelandeform. En stenskrift i chattens tidsålder.Går det att göra högtalare i sten? Kenneth Johansson kan.Mot den upprättstående putsade, glatta diabasen fast med råytorna kvar i ytterkanterna, lägger jag örat. Vill jag höra musik får jag tänka fram den. Vill jag att det här ska vara en högtalare så är det det. Formen är magnifik.
Absolut form. Men jag tror det är tystnadens och ljusets vågor som ska passera här, flöda mot mitt allra innersta öra. På liknande sätt tänker jag mig ett alstrande, eller silande av ljud genom Relief, som hänger på väggen.
I Galleri 29:s inre rum står tre figurer på smarta metallpodier som har kontakt med väggen. Sten är tungt, men här får jag känslan av att de väger lätt.En av de tre är rund och lutar ut lite grand. Materialet heter ²norsk labrador².Översta toppen är finslipad, svart, medan botten är råare, ljus. I det svarta glimmar det plötsligt till, som ett djuröga i mörker.
På ett podie på golvet står den stora diabasen Cut. Den öppnar sig som en famn mot den som stiger in i rummet, formen gör mig påmind om andra, tidiga kulturer. Igenkännandets vibrationer. En anslagen sträng.Kenneth Johansson visar även några arbeten i trä, men det är i stenens material jag finner det varaktiga mötet. Ett möte som kan uppstå en helt vanlig dag på Storgatan i Växjö eller vid Järnvägstorget i Alvesta ... Jovisst, Kenneth Johanssons stenskulpturer finns mitt ibland oss, fastän vi inte alltid ser dem.
