Ser motiven i det mest alldagliga och vardagliga
Kranar, grävmaskiner, lastbilar och stora grusgropar. Hela Ljungby verkar vara en stor byggarbetsplats i Sven Ljungbergs ögon. Under mer än sjuttio år har han dokumenterat stadens förändring och skapat en bildskatt utan dess like. Nu finns chansen att se valda delar ur den.
Det är verkligen en miljöomvandling som skildras i bilderna. Stadens gamla identitet försvinner i damm, rök och rivningsraseri när den nya moderna växer fram. Nya mötesplatser, stora och öppna ersätter de tidigare intima kvarterens charm. Men Ljungberg har skildrat dem, inte med avsmak utan med den sanne dokumentärmakarens nyfikenhet.
Många av miljöerna kan tyckas estetiskt ointressanta, de flesta människor hade nog gått förbi dem utan att lyfta blicken. Men Ljungberg ser motiven i de mest alldagliga och vardagliga sammanhang. Ta till exempel de gamla utemöblerna som blivit stående i trädgården till sena november. Med piskställningen i bakgrunden blir de en finstämd påminnelse om sommaren som gått och den vinter som väntar bortom de första frostnätterna. Det är stort i det lilla. Ljungberg väjer inte heller för väder och vind. Här finns lika många bilder målade utomhus i bitande kyla eller ruggigt höstregn, som i sommarsolens sken.
Bilderna är både måleriskt säkra och fotografiskt noggranna i sitt avbildande. Men i detta stora tidsspann märks förstås också skillnader mellan det tidigare och senare måleriet. Det naturalistiska var inte alls lika självklart till en början. Den allra äldsta bilden är en akvarell från 1931 i milda färger, en vy över Hästhandlarns hus vid ån. Ja, de tidiga bilderna präglas mer av landskapsmåleriets romantik, långt ifrån senare års betongrealism.
Byggandet fascinerar verkligen, det går som en röd tråd genom rummen. Det är inte bara den framväxande nya staden som skildras utan också arbetarna bakom. De som gräver, lyfter, dirigerar och sliter på byggarbetsplatserna har sin givna plats, både i arbete och vila. Som en altarmålning hänger Tusen rör i den stora salen, en bild man inte kommer undan. Med sin storlek och tredimensionella verkan följer den med en runt i rummet. Skiftningarna i betongen och de olika lagren av staplade rör ger den en härlig djupverkan som gör sig bäst på lite håll.
Hängningen av målningarna utgår från kapitel i den nyutgivna och uppdaterade boken Ljungbergs Ljungby. Den ger en intressant inramning till bilderna, dock utan att vara oumbärlig. Citat och rubriker återfinns på väggarna som vägledning vid tidsvandringen i staden. Lite mer än 200 verk fyller museet, men det känns inte trångt. Möjligen försvinner grafiken lite i mängden av oljemålningar.
I utställningen finns både Ljungbergs dokumenterande, ifrågasättande och provocerande representerat. Kommunalpolitikerna avbildas exempelvis som gråa, huvudlösa statyer längs Kungsgatan i en av målningarna. Som en ytterligare markering använder ett flertal hundar dem som lyktstolpar att kissa på. Det blir ett surrealistiskt tidsdokument. Några bilder är tidsbundna på ett mer komiskt sätt. Som den där en affischpelare skriker ut sitt budskap att "runda och välstoppade commerce" kostar fyra kronor som mest.
Frågan är om det finns någon svensk stad som kan glädjas åt en så gedigen dokumentation som Ljungby? Finns det någon annan konstnär som ägnar ett fyrtiotal målningar åt att skildra ett brobygge? Sven Ljungbergs insats är unik i sitt slag, och fortfarande på gång. Den senaste av bilderna heter just Januari 2006.
Samlingen av bilder blir intressant ur flera perspektiv. Det lokalhistoriska värdet är högt, liksom förstås det konstnärliga. Men här finns också en arkitektonisk och social medvetenhet med frågor kring det offentliga rummet. Vad händer när man river gamla välkända miljöer och ersätter dem med nya, helt annorlunda? Ljungby har verkligen genomgått en omdaning under sin tid som stad. Vilken tur att det då finns en man som Sven Ljungberg att berätta, bevara och förmedla skeendena.
Till och med den 19 mars
