Tomrummet i fokus

Touching the Void är titeln på årets första utställning på Italienska palatset. Fyra konststudenter, varav en bördig från Växjö, skapar en gemensam installation där tomrummet står i fokus. Sparsmakat och renodlat, och inte helt enkelt att ta till sig vid första anblicken.

Att det just är ganska tomt i galleriet är det första man lägger märke till. Moa Franzén, Emily Ilett, Sofia Eliasson och Helene Førde deltar med bara några enstaka verk vardera, och förutom de pyttesmå bronsskulpturerna går allt i svart och vitt. Alltså ett väldigt rent och avskalat uttryck, men också ett konkret tecken på att de fyra är ovanligt samspelta. På något sätt berör alla verken fascinationen för tomrummet, den negativa volymens magiska dragningskraft.

Moa Franzén, född i Växjö och nu studerande på Mejan, visar i det ena sidorummet installationen Terra Incognita. Vända mot fönstret står ett träbord och en stol, det förra nytt och doftande och den senare gammal och sliten. På bordet en bok och en kaffekopp, men det är inte vilken fikastund som helst. I koppen visas nämligen en projektion av en fyr, och i boken kan man bara läsa lösryckta fragment. Brottstyckena ger budskap om olika positioner och förflyttningar, och uttryckta i längd- och breddgrader ger det också en maritim koppling. Trots det utåtblickande temat, fyren som kontaktsökare och fönstret mot världen, känns det ändå som en betraktelse av det inre sökandet. Att positionera sig, hitta sin plats och att bli trygg i sig själv. Rummet ger ett väldigt ensligt och inåtvänt intryck.

På andra sidan väggen har Helene Førde effektfullt delat av sitt rum i en mörk och en ljus del. Svart och vitt står mot varandra i verket Over undersiden (The one that doesn't move). Man kan om man vill krypa in i det mörka och låta sig omslutas av en ett brusande ljud, lite som i barndomens koja som bestod av några täcken över ett bord. Men varför väljer man hellre det mörka tomrummet framför det upplysta? Installationen väcker tankar om vad som verkar hotfullt och vad som känns tryggt.

Framför det stora rummets ena fönster har Emily Ilett spänt upp ett nät. Ska det hålla någonting ute, eller någonting borta från fönstret? Verket Remaining absent framstår i sin bräcklighet mer som en metafor för olika svårigheter i vardagen, för det är alldeles för tunt och glest för att verkligen utgöra ett hinder. Dess dekorativa verkan och upplösta tillstånd går igen i tre bilder med samma titel. Skirt och vackert.

Sofia Eliassons stora tuschteckningar är kanske de verk som dominerar utställningen med sin påtagliga närvaro. Mörka och lite hotfulla, som galaxer eller nebulosor i yttre rymden, men ändå upplysta av ett myller av stjärnor. De vita prickarna är dock inte målade, utan sparade delar av det vita papperet. Ett imponerande arbete rent fysiskt, men också en intressant koppling till tomrummet som tema. Vad är egentligen tomrummet i bilden; det stora mörka eller de små stjärnorna?

Touching the Void är en ambitiös tankeställare, en utställning man bör känna in i lugn och ro. De fyra studenterna har åstadkommit en intressant helhet, en väl sammanhållen tanke kring tomrummet som en närmast sinnlig upplevelse.

Thomas Lissing