Att hjula genom livet
En jag känner ska cykla Vättern runt. Idiot. Det är ju skitjobbigt och det är något jag aldrig hade utsatt mig för. Nej, jag nöjer mig med att gå förbannat fort. Det är min träning för närvarande. In med magen och gå fort. Det funkar fint. Skit samma, mina träningstips är inte riktigt grejen med denna krönika.
Jag ska i stället berätta om när jag tog bussen förra veckan. Jag visste att den redan hade gått från stationen och jag planerade att hoppa på vid Strykjärnet. När jag kom ut från min fantastiska arbetsplats såg jag bussen åka mot busshållplatsen. Shit, spring! Med två väskor och skosnören piskande mot mina vader såg jag mitt mål femtio meter bort. Med hjärtat uppe i gommen steg jag till slut på bussen och körde ner mitt skolkort i kortmaskinen. "Det var nog första gången jag har sett någon springa efter fyran" sa busschauffören då. Jag log på ett otroligt stelt sätt och satte mig i mitten av bussen. Jag tänkte på vad han hade sagt under de långa sju minuter jag satt i detta fallosformade fordon. Det är väl inte så konstigt att rusa efter en buss? Förvisso går de en gång i kvarten. Det är ganska tätt.
Det var då tanken slog mig likt ett mentalt bowlingklot i bakhuvudet. Varför sprang jag? Jag kunde ju faktiskt ha tagit det lite lugnare och tagit nästa buss. Sen rullade ännu ett bowlingklot i huvudet på mig. Jag sprang för att slippa vänta i femton minuter. Jag sprang för mitt liv för att slippa stå still i en kvart. Jag visste redan att jag suger på att leva i nuet. Jag är trött på uttrycket och trött på folk som använder det. Bla bla, lev i nuet! Det gör få människor - grattis till er som har lyckats. Jag har inte gjort det. Varför springer jag då? På grund av stress? Nej, stress är nog fel ord i sammanhanget. Man behöver nog inte ens vara stressad. Jag skriver "man" för att jag tror att många känner igen sig. Man gör nog allt för att slippa tråkiga saker och för att få roliga. Den lilla tröga hamstern springer i ett hjul i hopp om att få tag i den lilla matbiten. Den kommer aldrig fram utan springer i all evighet tills den får en hjärtattack och dör någon gång runt hjul.
Okej, sjukt djupt av mig att sväva i väg och jämföra oss med hamstrar men fattar ni min koppling lite? Jag skulle aldrig få för mig att cykla Vättern runt. Det är alldeles för jobbigt. Jag behöver en morot, precis som hamstern. Springer jag nu får jag matbiten eller springer jag nu slipper jag vänta på bussen. Busschauffören fick i alla fall mig att tänka till. Han påminde mig om att inte leva mitt liv som en hamster i ett hjul.
