Agda Holst. Livet, konsten

När konstföreningen i Kristianstad arrangerade en utställning med Agda Holst på stadens museum våren 1965 skrev Sven Sandström i utställningskatalogen: Jag tror aldrig det funnits en avantgardist i Agda Holst, hennes måleri är bara sunt, hennes anslutning till moderna strömningar aldrig större än hennes personliga behov motiverat.

Det är en träffande och mycket fin karakteristik, som återges av Birgit Rausing i hennes praktfulla monografi Agda Holst. Livet, konsten. Boken är lika vacker som välkommen. Vacker tack vare det generösa bildurvalet men även för att Rausing har öga inte enbart för konstnärskapets skiftningar utan också för personlighetens valörer. Och välkommen därför att boken är den första i sitt slag. Det har skrivits uppsatser och katalogtexter om Agda Holst, men tills nu har en större, sammanhållen presentation saknats.

I hemstaden Kristianstad har Agda Holst alltid varit uppskattad (låt vara att hon i början av karriären fick anonyma brev med nedsättande ord om tavlor som hängde hos en lokal bokhandlare). Där föddes hon 1886 och där dog hon nittio år senare. Med undantag för några sejourer utomlands, med utbildningsåren i Paris och München, förblev hon födelsestaden trogen. Hennes mor förestod en garnaffär där dottern periodvis arbetade och ständigt bekymrade sig för. Efter moderns död 1930 övertog Agda Holst affären, som hon till egen lättnad och konstens fromma lade ner efter ett tiotal år.

Integriteten och den sansade hållningen, som skymtar i det inledande citatet, löper som en röd tråd genom såväl konstnärskap som biografi. Levnadsteckningen baseras främst på efterlämnade brev, där korrespondensen med den yngre brodern Walfrid är särskilt viktig. Det tycks symptomatiskt att breven som skildrar studieårens konstnärskretsar sällan innehåller några namn. Kamrater och bekanta omnämns som den lille ryssen och liknande. Agda Holst hade inget intresse av att lämna ut sig själv eller andra.

Mest berömd är Agda Holst för sina många stilleben och porträtt. Bland de senare märks en rad självporträtt jämte porträtten av vänner som Hjalmar Gullberg och Tora Vega Holmström. Men karriären som konstnär spänner över mer än ett halvt sekel och Birgit Rausing lyfter fram både kontinuiteten och nya spår. Modest modernist har Agda Holst kallats (en lätt omarbetning av hennes egen syn på sin konst som modifierad modernism), och det är en bra beskrivning. Bättre ändå är Birgit Rausings omsorgsfulla bok, som visar att såväl det modesta som det moderna rymmer mer än en första anblick antyder.

Peter Viktorsson