Annons
Nyheter

Av Johanna Gredfors

Nyheter • Publicerad 20 februari 2012

3:e pris i Smålandspostens novelltävling.

Vi är syster och bror, vi åker till havet, det är löddrigt och gråbrunt. Vi går tätt intill varandra, böjda för vinden.

Annons

”Jag avskyr det här, det är smutsigt, ruttet” mumlar jag, men antingen hör han mig inte för bruset av hav och vind, eller också låtsas han inte höra.

Vi har tagit med oss Fenja, hon tycker inte om att bli våt, men hon älskar att få sträcka ut ordentligt och på stranden kan vi se henne trots att hon befinner sig utom höravstånd. Stranden buktar sig kring vattnet, sträcker sig flera kilometer runt en stor havsvik. Jag tycker att det ser ut som om vattnet bubblade och kokade i en jättelik gryta, som om vi går och balanserar på dess kant.

Stora tångsjok som drivit i land ligger längs med vattenbrynet, i sanddynerna ligger tusentals förtorkade snäckor och musslor. Det knastrar under fötterna där vi går, vi blir oroliga att Fenja ska skära sig i tassarna. Vinden är salt och kylig, tar fatt i mitt hår och blåser upp det underifrån, så att det lyfter sig som en ballong innan testarna skingras och börjar piska i vinden. En gyttjig, rutten doftpust från tången når våra näsor.

Jag försöker igen, ropar nästan. ”Jag avskyr havet!”

Det låter för högt, högre än jag hade tänkt och han svarar inte nu heller, han bara böjer på nacken en aning. Det kunde vara en nick, ett tyst medhåll, eller bara en bekräftelse på att han hört vad jag sagt. Men sedan tar han mig i handen och drar mig upp på backkrönet och ner igen i en sandig håla, vi tumlar runt i miljontals våta små korn, lätta och tanklösa, ingen vind, inga tankar på att någonsin stiga upp igen.

Vi ligger där tills Fenja kommer och sticker sin kalla nos innanför min tröja.

Då, långsamt, vaknar vi till sans igen, saltdoften och dånet från vattnet sipprar sakta genom den florstunna bubbla som tillfälligt avskiljt oss från detta tidsplan. Jag huttrar till och känner huden på mina armar och ben knottra sig. Hans hand stryker över mina vader, en hinna av finkornig sand har torkat och fastnat på dem. När sanden rasar av kittlar det lite, den silas genom de ljusa fjunen. Jag tycker plötsligt att det känns obehagligt, att sanden verkar ha försökt beslöja och skyla oss, omslutit våra lemmar och letat sig in i alla skrymslen och inbuktningar.

”Jag måste skölja av mig” säger jag.

I vattenbrynet sjunker mina fötter ner i dyn, jag står där en sekund och gräver ner tårna i den, skopar upp en liten sandkaka som endast för ett ögonblick låter sig tryckas fast mot fotsulan innan den åter tillrar ut i havet.

I ögonvrån ser jag hur han också når vattnets kant, men han har inte gått efter mig utan följt en smal landtunga en bit bort. Jag tar några steg ut i vattnet. Mikroskopiska sandkorn som fastnat i ögonfransarna svider då jag kisar för att försöka urskilja bottnen. Närmast stranden ligger sanden räfflad och hårt packad under klart vatten, men bara ett par meter ut fläckas botten av svarta tånggytter. Jag tittar efter maneter, för sommaren är sen och kall och strandkanten full av trasiga manetkroppar, men jag ser inga, det enda jag ser är några klumpar av grönt, slemmigt ålgräs som guppar på vattenytan. Jag försöker flytta mig så att jag inte ska få det på mig, men det är ett hopplöst försök. Jag sträcker mig efter de klumpar som flyter närmast, griper de hala, hoptrasslade styckena försiktigt mellan tumme och pekfinger och kastar iväg dem så långt jag kan.

Annons

Plötsligt bultar det till på undersidan av min vänstra fot, som ett dubbelt hjärtslag känns det, dovt och stickande. Jag ser ner och förstår att jag måste ha skurit mig på något. Blodet som blommar ut i vattnet ser svart ut, nästan som drivorna av tång.

Jag har nog ropat till, för med ens står han bredvid mig.

“Vad hände?”

“Jag skar mig på något. En sten, tror jag.”

Han lägger min arm runt sin nacke och för mig mot stranden. Nu passar våra kroppar inte in i varandra längre, längdskillnaden gör att vi får svårt att hålla balansen, och hans hud känns kall och hal mot min. Vid strandkanten står Fenja och väntar på oss, hon har märkt att något inte står rätt till.

Jag stapplar fram i det krusande vattnet, för varje steg jag tar känner jag hur dy och svidande salt tränger in i det öppnade köttet. Det känns kallt. Det känns som om nyss, uppe i sandhålan, aldrig hänt.

”Du får nog åka till sjukhuset” säger han.

Sanden tränger åter in överallt, river i det blödande såret och trasar sönder dess kanter, men jag tänker mest på att jag inte hunnit skölja håret, min hårbotten är också full av raspiga små korn. När jag står och väntar på parkeringen ser jag mig om, han och Fenja avtecknar sig lika gyllene mot de gråmulna, tjocka moln som vilar mot horisontranden.

Jag tycker att de liknar brinnande änglar, bilden av dem är som skuren in i mitt ögas glaskropp, borrar sig in genom hinnor och synapser, klibbar fast i nervtrådarna; det svidande saltet sugs in i porerna, i kinder och fotsulor, fingertoppar och hjässa.

När jag linkar ur taxin vid sjukhuset är det enda jag lämnar efter mig en liten mörk, mattglänsande sandhög i galonsätets fördjupning.

Johanna Gredfors

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons