Barbro Lindgren: Även en ihålig nöt vill bli knäckt

När jag läser Barbro Lindgrens Även en ihålig nöt vill bli knäckt, blir sidvikandet ett problem. Nu när jag ska skriva om den och återvänder till de stycken där jag tänkt ”DET HÄR måste jag komma ihåg”, är styckena så många att de i sig skulle kunna bli denna text. Ibland har jag inte ens kunnat markera alla viktiga citat eftersom ett boksidehörn bara går att vika åt ett håll i taget.

På ålderns höst bor hon på Öland, men inte bara under sommarens loja, ljumna dagar utan året runt. Hon går i skogen med sin hund och gör, trots enformigheten, nya oklyschiga iakttagelser av naturen. Texten är uppdelad i kapitel utefter månaderna, och det lösa temat är Barbro Lindgren läser de gamla filosoferna. Kierkegaard: ”Han är nästan lika fördömande som jag”. Cicero: ”? att rensa (i en trädgård) kan i bästa fall göra livet meningsfullt. Med undantag av kattost.” Och Nietzsche: ”’Jag bor i eget hus, härmar ingen, skrattar ut var mästare som inte skrattar ut sig själv.’ Jag med! Fast jag inte lyckats formulera det lika bra.”

Barbro Lindgren minns också. Hon formulerar så drastiskt vackert brodern som dog, sitt liv som skapande människa, den enda viktiga kärlekshistorien som är bland det verkligaste jag läst om kärlek. Hon räddar humlor och spindlar, noterar temperaturer och årstidsväxlingar, gör utblickar i den stora världen där Usama Bin Laden dör och Breivik begår sina fasansfulla brott. Med jämna mellanrum återkommer hon till frågan ”är jag i själva verket en sällskapsmänniska?”. Och hon umgås lite, med Carin till exempel, Carin som ringer till försäkringsbolaget för att hon är för gammal för försäkring.

”’Men tänk om du slår sönder någonting.’

’Jag är för klen för att slå sönder någonting’, svarade Carin.

’Men om du slår sönder något borta’, envisades damen.

’Så berusad är jag aldrig så jag slår sönder något borta.’

Men damen gav sig inte.

’Du kan ramla och få men för livet.’

’Jag har redan men för livet”, vidhöll Carin.”

Det här är en mycket fin text för den som vill läsa om livet men inte älskar böcker som heter ”Tankar om livet” och har någon akvarellblomma på omslaget, och som brukar slentrianskänkas till konfirmander, studenter och 40-årskrisare. Det är en mjukhård, kompromisslös, reflekterande och ärlig text, vars emellanåt lakoniska humor på riktigt kan lindra både dödsångest och livsångest.

Rebecka Åhlund