Carson McCullers: Hjärtat jagar allena

Det är ingen slump att förlaget på innerfliken valt att citera just Tennessee Williams: ”Ingen annan författare tror sig kunna överträffa Carson McCullers klarsynta undersökning av människohjärtat”. Det omvända gäller också: att läsa McCullers är att ideligen associera till Williams mästerligt förtätade pjäser om människornas bräckliga natur och vulkaniska inre.

Men han var inte den ende av de stora amerikanska 1900-talsdramatikerna som gång efter annan refererade till den lika fragila som konstnärligt okuvliga författarinnan från djupaste Södern. Till McCullers beundrarskara hörde också bemärkta namn som Arthur Miller och Edward Albee, som rentav dramatiserade ett par av hennes böcker.

Och eftersom hon i tid föregick samtliga av dessa herrar, har den på en gång naturalistiskt osminkade och lyriska ordkonst som brukar förknippas med dem i själva verket McCullers som främsta upphov.

När 23-åringen från Columbus, Georgia debuterade med romanen Hjärtat jagar allena 1940, betraktades hon omedelbart som en litterär sensation. Frågan alla ställde sig var hur en enkel flicka på blott några och tjugo kunde uppvisa en sådan mognad i uttrycken och förtrogenhet med både det mänskliga psyket och brännande samhällsproblem. Den gripande kollektivromanen om en handfull människoöden i en småfattig liten stad i amerikanska Södern tog världen med storm och översattes i rask takt till en mängd språk. Inom ett år fanns den tillgänglig på svenska i Nils Jacobssons översättning, som nu återutges under vinjetten Norstedts Klassiker.

I romanens centrum möter vi den dövstumme John Singer, en ensam och behärskad man som lever ett till synes enkelt och inrutat liv utan att knota. Han är det nav kring vilket romanens övriga figurer kretsar.

Den bullrige och alkoholiserade revolutions­romantikern Jack Blount, den tystlåtne och allvarlige restaurangägaren Biff Brannon, den stoiske svarte läkaren Copeland och den kavata och musikälskande 14-åringen Mick (McCullers alter ego) hör alla till dem som oförklarligt dras till Singer. Ingen vet vad som rör sig i den dövstummes huvud, men han tar sig alltid tid att sitta­ och lyssna (läsa på läpparna) på andras bekymmer och drömmar. Det är som om denne gåtfulle bikt­fader precis förstår vad de har att säga honom, och att han blir den ”överlägsne” eftersom han inte talar.

Hur som helst har mötena med honom en terapeutisk inverkan på de andra romanfigurerna och får representera någon sorts nåd och hopp i en värld av ensamhet och bittra anfäktelser. McCullers porträtt av denna rena och Kristuslika figur hör till den moderna litteraturhistoriens mest övertygande sedan Dostojevskijs oförglömliga karaktärsteckning av furst Mysjkin i Idioten.

Jag skall här inte avslöja romanens intrig och händelseförlopp, utan nöja mig med att konstatera att McCullers debutverk ännu är en litterär pärla präglad av en enastående intuition, insikt och skärpa. Eller, som Monika Fagerholm skriver i sitt förord, det här är en bok ”som gör något med en, i grunden”.

Martin Lagerholm