"Det är en seglivad myt att män är roligare än kvinnor"

Detta är del 3 i serien. Bra humor visar enligt Sofia Olsson det som är absurt och konstigt i samhället. Men det finns också en typ av humor som går maktens ärenden. Det kan bli en klassisk härskarteknik, att man gör ner någon som har något viktigt att säga.

Enligt serietecknaren Sofia Olsson finns det en artikel som har skrivits på samma sätt under fem år: nu kommer tjejerna och tar över seriebranschen. Bland annat togs det upp av tidningen Filter.

De skrev att nu är fler än hälften av alla serietecknare kvinnor, och så intervjuade de ett gäng som fick tala väldigt kort kring detta.

Alla fem klämdes ihop på en sida. I samma nummer hade de helt okommenterat med fem sidors intervju med Jan Stenmark.

Då kände jag att, jaha, kommer verkligen kvinnorna nu? Hur kan man då klämma ihop oss på en sida och sedan göra en helt annan typ av intervju med den här manliga konstnären som inte behöver svara på frågor om varför han gör serier eller hur läget ligger för manliga serier i Sverige. Han får bara vara där i egenskap av sin konst.

Sofia Olsson är serietecknare och journalist på Sveriges Radios Kulturnytt. Hon lockades till serieskapandet för att det kändes opretentiöst.

Det är ett snabbt och kortfattat format. Man behöver inte fila på fantastiska långa meningar utan kan sitta och krafsa på ett A5-papper. Det är klart att man kan ha en ateljé och hängslebrallor och Jackson Pollock-måla om man vill, det låter ju rätt kul, men om man inte har tid, lust eller resurser så funkar det bra ändå.

Hennes senaste album Hetero i Hägersten är till viss del självbiografiskt.

Det är mitt alter ego som är lite roligare, lite störigare, lite tjurigare. Om man vill att folk ska bli engagerade och tycka att det är roligt så går det nog inte att bara ta en kopia på sig själv, man får nog piffa till det lite.

Sofia Olsson gick ut serietecknarskolan i Malmö 2005 och som för många andra betyder serieskapargruppen Dotterbolaget fortfarande jättemycket.

Det är som ett fackförbund där man känner alla. Det har tagit bort den eviga konkurrensen som finns bland konstnärer i allmänhet och, sägs det, bland kvinnor i synnerhet. Det är en sådan där irriterande myt att kvinnor inte kan samarbeta, jag kan nästan bli konspiratorisk när jag hör det. Dotterbolaget är ett bevis på att det kan gå hur bra som helst.

I Hetero i Hägersten har hon försökt kritisera och skämta om normer och könsroller utan att bekräfta dem.

Det tycker jag är jättesvårt, att inte trilla dit och börja skämta om att man inte har någon simultanförmåga för att man är man eller inte kan läsa en karta för att man är kvinna. Det skulle vara döden om jag råkade göra en sådan grej. Man måste hela tiden sparka underifrån och vara väldigt noga med vad det är man kritiserar.

Hon kan gilla banal humor som roliga ord eller rena halka-på-bananskal-skämt.

Jag tycker det är viktigt att tjejer kan få vara så, lite som clowner som inte behöver ha ett uttänkt resonemang som är intellektuellt humoristiskt utan bara få se jävligt roliga ut. Det behöver inte vara någonting samhällsomvälvande utan kanske bara en rolig min. Även om de flesta av mina skämt faktiskt bygger på krångliga kvasiintellektuella resonemang.

Samtidigt vill hon gärna kritisera makt och normer. För även om humor är jätteviktigt så finns det vissa saker kan man inte kan skämta bort.

Då kan det bli så att man skrattar lite och sen går vidare. Det är till exempel ett jättestort demokratiproblem med fördelningen av hushållssysslor. Man får inte skämta bort det så att det slutar vara en brännande fråga.

Sofia Olsson säger att feminister ofta har väldigt mycket humor.

På samma sätt som med myten om att kvinnor inte kan samarbeta så verkar det vara en otroligt seglivad myt att män är roligare än kvinnor. Och att kvinnorörelsen är allvarlig och humorbefriad håller jag inte alls med om. Den har alltid använt sig av humor.

Skratt kan vara tröstande, det kan finnas någon slags gemenskap och känsla av att inte vara ensam när man får skratta åt saker. Men hon vill inte överdriva humorns subversiva förmågor.

Som serietecknare är man ju inte en remissinstans för ny jämställdhetspolitik. Men det är ett effektivt verktyg för att kommentera och kritisera saker som händer i samhället.