Det blev ingen skrattfest

Den här kvällen kan vi dock konstatera att även ett så säkert kort som Zlatan kan fallera om det intas i för höga doser.

Men vi tar det från början. Ut på scen dansar tre män i jeans och rutiga skjortor till lagom käck musik. Men oj, de har visst glömt någon? Vem kan det vara? Robin Paulsson, jaha. Applåder. Nu kan vi sätta igång.

Sång och dans är som komikerna själva erkänner inte deras starkaste sidor. Men Lars Magnusson låter inte anskrämlig, faktiskt ganska behaglig att lyssna på. Det är också han, som efter Robin, är den starkast lysande stjärnan i källaren i kväll. På scenen står ett stort blädderblock med rubriken Inte najs, understruken. Här får vem som helst sätta ett streck om ett skämt går överstyr.

En och en river grabbarna av sina skämt, om småstäder, om pinsamma andranamn och om hur de aldrig riktigt passar in eller lyckas någonstans. Sånt som ståuppkomik brukar bjuda på. Och det är sant att de aldrig riktigt lyckas. Jag vill få vika mig dubbel i stolen av skratt, men det kommer aldrig. Det närmsta succé är när Jörgen Sjöborg drar ner brallorna och visar att kalsongerna är inköpta på Gekås, Ullared. Två damer i övre medelåldern skriker av skratt på tredje raden.

Ingen risk att blocket skulle bli fullklottrat i första akten. Stämningen är inte mer än ljummen och ärligt talat är det nog dags att slopa najs och bara köra gajs om det ska bli något av det här. Alla väntar vi på namnet som lockat oss hit i kväll. Och efter pausen är det äntligen dags. Alla fyra uppe på scen igen. Under pausen har publiken fått skriva frågor på lappar och lägga i en svart låda. Nu är det meningen att komikerna ska besvara dessa så lustigt som möjligt. Spänd förväntan. På första lappen undrar någon om man kan få pengarna tillbaka. Den andra är på samma tema ”när börjar det roliga?”. Många lappar sållas bort och vi kan bara gissa vad som stod på dem.

Jag är inte ensam om att notera att knappt en enda av frågorna besvaras, som utlovat. Kvartetten läser bara fråga efter fråga och låter de små lapparna singla ner på scengolvet. Plötsligt står publiken för underhållningen i stället. Och skrattar artigt åt sig själv.

Robin går hem i stugorna, det har han gång på gång bevisat genom sin egen talk show på SVT. När han blir ensam på scenen kommer äntligen lite ont-i-magen-skratt. Men jag får till min förbittring inse att det är det lilla det. Kanske var förväntningarna för höga, kanske blev väntan för lång. Men kanske hade Robin ändå en fördel av att vara sist ut, för i jämförelse framstår han ju som riktigt rolig. Eller var det ölen som delar av publiken fått i sig under pausen som satte igång skrattmusklerna?

Innan ridån går ner måste Robin riva av en sista fuling. Sex säljer som vi redan sett så lite snusk blir det förstås. Robin gastar könsord samtidigt som han imiterar Hasse Aro i Efterlyst. Tavlan blir fullklottrad. Folk skrattar hela vägen hem. Såja, där satt den.