EL James: Femtio nyanser av frihet

De har lärt känna varandra i del ett, genomlidit förhållandets kval och jagats av Greys paranoida före detta flickvän i del två och nu äntligen gift sig i del tre. Allt kryddat med Christians Greys smak för S/M-sex, som även den sköna Ana lärt sig uppskatta.

Jag har läst alla tre delarna och mina reaktioner har varit väldigt olika. I del ett slogs jag av beskrivningen av den devota kvinnan – hur 2012 var det? Uppenbarligen mycket, för boken har sålt som smör.

I del två förundrades jag mest av språkets torftighet, hur orgasmer markerades med Anastasias utrop som ”jisses” och ”o du milde!”.

I del tre har Anastasia fått vad hon vill ha – hon har inte bara ett sexliv hon njuter av, paret älskar verkligen varandra i nöd och lust. Är det så enkelt, att kvinnor gillar underkastelse? Jag tror snarare att Anastasia faktiskt får komma gång på gång. Fokus ligger sällan på Christian – han verkar enbart vilja bereda sin kvinna största möjliga njutning. Hur många har varit med om det? Jag tror att fler hade känt igen sig om de läst om en man som suckar och säger ”förlåt, det gick för snabbt”. Denna av EL James skildrade lust och kåthet som Anastasia Steele lever är faktiskt inte den gängse bilden vi möter av annars. Här får en kvinna, med sin mans hjälp, gå upp i sin egen njutning helt och hållet. Är inte den våtaste av alla drömmar att verkligen bli sedd? Den tanken är inte lika chockerande för mig som första delens klassiska könsmaktsordning. Det finns alltså tankar som faktiskt är värda att diskutera i dessa böcker, som annars mest görs till åtlöje. Men språket, detta torftiga språk. ”Jag fnissade” måste vara de mest upprepade orden i boken.

Det är inte lika mycket sex som kärlek och förtroende som delas i sista delen. Det finns där, men något mindre än tidigare. Det kanske är del fyra som hade kunnat bli den mest spännande boken – om Anastasia och Grey klarar barn, familj och sina hemliga rum.

Margareta Flygt

Läs hellre: Suzanne Brøgger: Créme Fraiche