Eva F Dahlgren: Det vita kolet

Sju år senare är Max utexaminerad elektrotekniker, gift med Marie och pappa till ettåriga Greta.

Eva F Dahlgren har med sin fjärde bok grävt i sin egen familjehistoria, den här gången farmoderns far: Axel Estelle.

Fast i boken heter han Max Lamotte. Det är han som träffar Strindberg i Paris, han som upptagen av tidens revolutionerande uppfinning, elektriciteten, reser runt i Europa och snart kommer att få Malmö att lysa om kvällarna. Han som bedrar sin fru med den unga Kersti, som han gör med barn. Hustrun Marie följer sin mans karriär, väntar i den stora lägenheten där hon läser Strindberg och Hans Larsson och intresserar sig för tidens andra strömningar: intuitionslära, hypnos, alkemi, spiritism. Ämnen som hon förtvivlat gärna skulle ha diskuterat med sin man.

Verklighetens Axel Estelle grundade Elektriska pröfningsanstalten 1892 och blev chef för Malmö electricitetsverk mellan 1901-1906.

Fiktionens Max och hans familj blir snart intresseväckande och lätt att läsa och engagera sig i, men egentligen mest tack vare hustrun Marie, samt de återkommande, med glimten i ögat, Strindbergscitaten och Strindbergberättelserna. Det är roligt, fyndigt, för den bitvis demoniske författaren tycks förfölja Maximilian vart än han reser!

I debuten: Farfar var rasbiolog gick Eva F Dahlgren också in i familjehistorien och visade vilka konsekvenser dåtidens rasteorier kunde få. På sätt och vis kan man skönja likheter mellan dessa båda fiktiva romaner med dokumentär bakgrund: äktenskapet och kvinnan, liksom barnens roll i ett samhälle i förändring. Att man genom Eva F Dahlgrens skickliga sätt att ta historiens byggstenar, teorier och tankegods till fiktionens form, samtidigt får tankeställare om vår tid och oss själva. Den här romanen ställer frågor om industrialismens genombrott och det moderna samhällets verkningar för oss. Författaren utforskar människans förhållande till vetenskapen och utvecklingen. Jag gillar laddningen mellan idématerial, verkligt stoff, vetenskapliga fakta och naturfilosofiska och djupt mänskliga underliggande frågor.

Fint språk och angeläget ämne. Ändå saknar jag något, kanske är historien för hårt konstruerad? Huvudpersonerna, Max och Marie tycks mig alltför schabloniserade: Max står för det manliga, vetenskapens ljusbärare, familjens överhuvud, medan Marie står för kvinnligheten, det intuitiva och känslomässiga. Prästen Holger som mest blir ett slags pappfigur i sammanhanget får symbolisera den gammaltestamentliga kyrkans hopplösa kamp mot djävulen som alltid skiftar form.

I det här fallet det nya ljuset: elektriciteten.

TINA PERSSON