Fascinerande nonsensfrågor
Vilken färg hade Lady Macbeth på ögonen? Hur gammal var egentligen Hamlet när han återvände till hovet? Var han student eller äldre? Shakespeare gav, om jag minns rätt, motstridiga beskrivningar. Och vad gjorde kammartjänarna Rosencrantz och Guildenstern när de inte syns på scenen?
Det senare ger Tom Stoppard ett svar på i sin makalöst roliga pjäs Rosencrantz and Guildenstern are dead. Den punkterar också den upphöjda bilden av Hamlet.
Annars är den här typen av frågor nonsensartade. Dramat säger inget om Lady Macbeths ögonfärg, och om den store barden var motsägelsefull i beskrivningarna av en hjälte får vi böja oss. Och Basil Rathbone är inte en sannare Sherlock Holmes än Robert Downey, Jr. Bilden av Sherlock Holmes kan endast härledas ur berättelserna om honom. Bortom dessa finns han inte.
Allt detta är självklart, men likväl fascinerar frågorna oss. Vi har rimligtvis alla hävdat att en eller annan skådespelare inte passar i rollen som en viss litterär gestalt.
Hur medvetna vi än är om det illusoriska i den litterära textens sanningsanspråk, läser vi ofta ”som om” den säger något bortom den ordfläta som utgör den litterära utsagan.
Därför funderar vi på Lady Macbeths ögonfärg. För halvtannat decennium sedan gav också den brittiska litteraturhistorikern John Sutherland ut den roande essäsamlingen Is Heathcliff A Murderer? Där gav han indicier som pekade på att Heathcliff mördade den arme Hindley Earnshaw.
I den postkoloniala kritiken har det också spekulerats i att Heathcliff kanske inte alls var rom (texten säger att han var ”dark as a gypsy”), utan avkomma från en illegitim förbindelse mellan en svart slav (många stannade i den första utskeppningshamnen Liverpool och fördes aldrig över Atlanten) och en vit kvinna. Dessa barn lämnades att driva på Liverpools gator.
Dorothy Sayers gav sitt bidrag till gissningslekarna om Sherlock Holmes i en serie essäer skrivna på 1930-talet, som nu har samlats i volymen På tal om Sherlock Holmes. Hennes metod är knastertorrt akademisk och pseudosaklig. Hon undersöker datumen i De rödhårigas förening. De stämmer inte, och Sayers kommer fram till att sättaren nog inte kunde läsa nedtecknaren Dr Watsons handstil; han var ju läkare. Att samme John H Watson kallas ”James” av sin fru förklarar hon med att ”H” står för Hamish, den skotska formen av namnet. Via ytterligare indicier fastställer hon att Watson var skotte, troligen från trakten av Aberdeen, då han inte delade högländarnas påstådda framfusighet och humorlöshet.
Dessa problem, liksom spörsmålen om Holmes studietid och hur många gånger Doktor Watson var gift, reder Sayers ut i polemik med tidigare ”forskning” i ämnet. Som läsaren vill jag förstås invända att Doktor Watson inte nedtecknade någonting och att han inte hade en handstil - han finns ju inte utanför berättelserna - men likväl fängslas jag av de utsiktslösa spekulationerna, liksom av att Dorothy Sayers lyckas låta seriös hela tiden. Och nog mördade Heathcliff Hindley Earnshaw, eller hur?
Läs också: Sherlock Holmes i Skräckens dal, nyöversättningen av den minst kända Sherlock Holmes-romanen.
Magnus Eriksson
