Förtrollande

Sommaren utan män

Siri Hustvedt

Norstedts

Så här fint skriver Siri Hustvedt om sin egen konstart, litteraturen, i sin nya roman:

”Några minuter senare var bokcirkeln över. Och den hade slutat innan jag hunnit säga att det inte finns något mänskligt ämne som ligger utom räckhåll för litteraturen. Jag behöver inte fördjupa mig i filosofins historia för att framhålla att det finns INGA REGLER inom konsten och att de Fårskallar och Pajaser som anser att det finns regler och lagar och förbjudna områden inte har någon som helst grund för sina påståenden, och att det inte heller finns något skäl till en hierarki som förkunnar att ”bred” är bättre än ”smal” eller att ”maskulin” är att föredra framför ”feminin”. Det finns ingen känsloupplevelse inom konsten som hindras att komma till uttryck och ingen historia som inte kan berättas, annat än på grund av fördomar. Förtrollningen ligger i känslan och berättandet, och det är allt.”

Sommaren utan män börjar med att Mia blir lämnad av sin make sedan många år. Han tar en paus, som visar sig vara en Paus i form av en yngre (fransk, naturligtvis!) kvinna. Efter en kortvarig psykotisk störning, reser Mia från New York för att umgås i en sorts kvinnokollektiv på ett äldreboende, vara poesilärare för en skara tonårsflickor och makligt oroa sig lite över grannmamman hon just lärt känna. En vän till mig som en period bodde i just Hustvedts hemstad New York påstår att han en gång hörde en sex-åring på gatan vända sig mot sin kompis och säga: ”Well, my therapist says?”, och det är lite så det är att läsa Hustvedt. Hon har så många lager, så många genomlysningar och genomskådningar redan gjorda - jag får intrycket av att hon undersökt det mänskliga psyket sedan barnsben. Hon skulle kunna skriva Rödluvan, eller vilken uttjatad gammal förutsägbar saga som helst, och ändå få den att kännas unik. Startpunkten ligger kilometer framför andras.

Hennes skildringar rör sig över olika människor och deras situationer. Där är tvåbarnsmamman Lola som konstruerar örhängen i form av Chrysler Building och Eiffeltornet, och har en trött man som dricker. Där är tonårstjejerna som förstör stämningen på poesiklasserna med sina nedriga utfrysningstekniker och maktspel. Men där finns också långa resonemang om konst, historia och vetenskap. Siri Hustvedt låter sina läsare vara intelligenta, och hon hymlar inte med sin egen bildning. Ändå blir den aldrig poserande eller för sin egen skull. För att parafrasera en fiktiv New York-kollega till Hustvedt (som i mångt och mycket är hennes raka motsats): ”Siri Hustvedt knows good text, and is not afraid to show it.” Sommaren utan män är inget att läsa en sida ur innan man somnar, för när man väl tagit sig in i texten vill man bara vara där. En roman för vuxna i slukaråldern.

Extra förtjust är jag i gestaltningen av Mia och Boris kärleksrelation och äktenskap. Hur de varit gifta i trettio år, har namn på varandras könsorgan (eeh) och delar så mycket, att det beskrivs så ömsint och kärleksfullt, tja, romantiskt. Inget klassiskt förgrämt, bara djupt samförstånd och acceptans. Och hur Mia trots det intellektuella och allt som är avslöjat, ändå kan få ställa en riktigt banal och livsavgörande fråga mot slutet av sommaren. Hustvedt ger henne den sidan också. Som hon själv skriver, alltså: förtrollningen ligger i känslan och berättandet.

Rebecka Åhlund