Från min begränsade horisont
I torsdags fick vi veta att Statens biografbyrå äntligen ska läggas ner och att mordhotet mot Lars Vilks hade varit på väg att gå från ord till handling. Två separata händelser som hänger ihop. Båda handlar om yttrandefrihet och censur. Statens biografbyrå är den mest otidsenliga gamla kvarlevan vi har haft i Sverige. En statlig myndighet som förhandsgranskat alla filmer som gått upp på bio i Sverige. Censur alltså. Censur har vi annars avskaffat, vi gillar ju vår yttrandefrihet skarpt. Sedan har vi andra lagar, vi är till exempel inte fria att yttra kränkningar och hets hur som helst.
Och så i vår komplicerade värld händer det att den ena lagen krockar med den andra. Ni minns det uteblivna handskakningen i Älmhult. Det ledde till en trasslig och märklig diskussion om vilket som är viktigast: jämställdhet eller religionsfrihet.
Lars Vilks ritade ett par Muhammed–rondellhundar för att testa konstens gränser och nu står yttrandefrihet mot hets mot folkgrupp/religionsfrihet.
Vem bestämmer vad som gäller? Nationella lagar gäller i landet, javisst. Men vi lever inte avskärmade i våra länder, vi rör på oss och på nätet har vi hela världen i vår hand, hela tiden. Världen är komplicerad.
Kulturrelativism fnyser folk gärna, när någon från den ena traditionen inte entydigt tar ställning mot något avvikande i en annan. I bland är det ju enkelt. Könsstympning. Dåligt. Alltid.
Men det här med niqab. När jag ser en kvinna på stan täckt i svart tyg från topp till tå, med bara en centimeters springa framför ögonen, gående bredvid sin barhuvade och jeansklädda man, då tycker jag hon ser både förtryckt och fängslad ut. Men vad vet jag? Kanske hennes man tycker att hon är en pinsam fundamentalist och inget hellre vill än att hon ska dra på sig ett par jeans hon också. Vad vet jag? Kalla mig kulturrelativist om du vill.
Men jag vet kvinnors fri- och rättigheter är något kvinnor har fått slåss för, länge och envist och med starka motståndare. Och fortfarande behöver slåss för, nu och i framtiden. Och jag vet att jag tycker alla ska få klä sig exakt som de vill. I hur lite eller hur mycket tyg de vill. Och ingen ska döma någon för det. I vissa områden i Malmö drar sig kvinnor i slöja för att gå ut eftersom de blir trakasserade på stan. Vems frihet handlar det om?
Och jag tycker att Lars Vilks och du och jag ska få rita precis vad fan vi vill. Men vad vet jag om hur en muslim (eller en miljard muslimer) känner inför en nidbild av Muhammed? För mig kan nog ingen bild eller avbild vara helig eller okränkbar. För mig är en av konstens uppgifter tvärtom just att väcka... allt möjligt, liv, känslor, debatt.
Så vad vet jag? Världen är stor och verkligheten är komplicerad. Och det finns många verkligheter.
