Kammarspel i lärarrum

Någon aning om den saken fick man när pjäsen i Regionteaterns version hade premiär i Växjö på lördagen. Det blev efter hand en rikhaltig föreställning, men det var efter en minst sagt avtändande inledning. Det tog hela 45 minuter innan det hände något teatralt, hela den långa inledningen var som ett kondensat av alla debattartiklar och politiska utspel om skolan som skrivits i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Kollegiet uppförde sig vattenkammat som bara den och lade fram en rad lärarstereotyper som stämde med normala fördomar, eller om det är kunskaper.

Men sedan hände sig att urvattnade läraren Christel, som älskade sitt arbete och levde sin skola, spelad av Mary Lou Ward, i ren avundsjuka på nyinstallerade kollegan Johanna, Lisa Larsson, ljög om att hennes elever ogillade henne. Där fanns äntligen ett dramatiskt motiv med möjlighet till en het upplösning. Mary Lou Ward gör ett gripande porträtt och får oss att se läraren som ingen älskar.

Pjäsen lär oss att alla dessa välkammade faktiskt också är människor, och att de frysta eller ständigt repeterade rollerna i kollegierummet döljer viljor och ambitioner, som ingalunda är präntade i verksamhetsplanen. Här fanns också karikatyrerna av lärare som gör problem av futiliteter. Och sådana som läraren Joel, Edvin Bredefeldt, som hade läst in sig på det senaste i den politiska frontlinjen.

Spelet blev levande och bjöd på ett pärlband av överraskande och många gånger roliga vändningar där biträdande rektorn Kjell, Göran Dyrssen, hade en del sjå med att hålla ihop gruppen damer med deras dragningskraft åt olika håll. Göran Dyrssen blev en klippa på scenen liksom hans jämkande typ kan utgöra klippan i vilken spretig organisation som helst, även om viljestyrkan kan svikta för att humaniteten tar över.

Mitt i allt detta inträffar att gympaläraren Björn, Bengt Dahlberg, får ont i benet och framstår som en riskfaktor på det sättet att han skulle kunna störa skolans utåt väl hävdade idyll genom att falla död ner. Något sådant vore inte önskvärt, och här ska inte omtalas hur det går, men Dahlberg bär gympaläraren mycket väl. De olika lärarna och spänningen mellan unga och erfarna löper vidare i en föreställning som är flöde mer än dramatik. Det är som lärarens liv i skolan. Det tycks vara ett flöde. Man har ångest när terminer börjar och slutar, man minns sitt sommarlov och gör sina terminer. Men rätt vad det är exploderar det under den förtryckande normaliteten som när Kerstin, Anna Maria Käll, blir rasande, sparkar omkring sig, och frågar hur det har kunnat hända att visioner om en framtid har blivit gnäll.

Först mot slutet kommer följderna av läraren Christels ovan nämnda lögn till yngsta kollegan. Biträdande rektor står där, oförmögen, med sin humanitet. Dödsstöten kommer, men från oväntat håll. Och även detta framställer regissören, Anna Sjövall, utan stor teatral explosion. En förstörd karriär: Bara en del av flödet.

Det blev en kväll med betydande underhållningsvärde, när väl inledningen var genomtuggad.

aria Käll, Lisa Larsson, Anna Rothlin, Ulla Tylén, Mary Lou Ward.