Kreativ problemlösning för konservatorerna

Maria Varhelyi jobbar på Kulturparken Småland i Växjö, Ann Ideberg har egen ateljé i Stockholm och Kerstin Petersson är även hon sin egen och bor i trakten kring Tolg.

Alla tre är konservatorer och har jobbat med att restaurera Elisabeth Bergstrand-Poulsens Kvinnans årstider. En gobeläng som mäter 310 gånger 450 centimeter och som från 1954–94 hängde på Smålands museum. Sedan magasinerades den. Då Elisabeth Bergstrans-Poulsen-sällskapet samlat in pengar för att renovera väven kommer den att återinvigas i december.

Eftersom Kvinnans årstider inte är så gammal är den i ganska gott skick, men en del puts har det ändå blivit. Att den blekts över tid är inte så mycket att göra något åt, men att vattendammsuga den för att få bort smuts var nödvändigt. Dess storlek gjorde ett bad omöjligt. Några små hål har åtgärdats och hänganordningen kommer att bli helt ny för att göra den stadigare.

– Sedan planerar vi att hänga den i perioder på museet. Får den vila mellan varven förlänger man visningstiden på den, säger Marie Varhelyi.

KVINNANS ÅRSTIDER är vävd i Stockholm av sju personer och arbetet tog drygt ett år. Från den 15 augusti 1952 till den 1 september 1953. Det är lingarn i varpen och vävtråden av ull i denna, som de tre säger, ”kulturarvskatt från Småland”.

Att studera till konservator tar fem år och utbildningen finns i Göteborg.

– Anna och jag var bland de första eleverna på 1985–88 och då var den treårig, minns Kerstin Petersson.

Mycket i jobbet, berättar de, handlar om riskanalys. Hur man bevarar och i vilket klimat föremålet ska förvaras, om det handlar om norr- eller söderläge i lokalen. Det kan vara alltifrån att renovera en reva i en tavla, till att restaurera dopklänningar, tapeter och fackförenings­fanor. Med andra ord väldigt brett när det gäller textilier.

– Det gäller att vara krea­tiv och att kunna lösa problem, säger Anna Ideberg.

Som konservator har man också en bred arbetsmarknad. Det finns olika internationella nätverk som alla har samma etiska regler. Nog så viktigt om man till exempel räddar konstföremål efter krig och naturkatastrofer.

– Det har blivit ett mer internationellt arbete där vi hjälps åt över gränserna. Mycket tack vare internet och globaliseringen, säger Kerstin Petersson.

– Ja, utbildningarna liknar varandra i många länder, säger Maria Varherlyi.

MÅNGA GÅNGER är jobbet fysiskt påfrestande. Stora textilier gör att armarna inte räcker till. Ögonen kanske inte alltid klarar av den tunna, tunna tråden och att restaurera mögliga föremål kan kittla slemhinnorna. Men en konservator får vända och vrida på historiska föremål som ingen annan får. Vilket material som används vid restaureringarna varierar från föremål till föremål. Det enda som är gemensamt för all renovering är att det nya materialet som tillsätts måste vara av bra kvalitet.

När det gällt Kvinnans årstider har moulinegarn gjort underverk.

– Det är stabilt. Det färgar inte. Är följsamt och smidigt och finns i hundra miljoner färger, säger Kerstin Petersson.