Ljus tid med skugga

1920-talets Berlin gestaltas ofta med bilder av cancandans, blänkande cylinderhattar och fyllda champagneglas. Lite tragi­komiskt kan tyckas eftersom det glada 1920-talet, precis efter första världskrigets slut, var en tid av krossad ekonomi och enorm arbetslöshet. Det är emellertid inte konstigt att vi tittar tillbaka med nostalgi, och kanske lite längtan. Mellankrigstiden, eller Weimarrepubliken, var Tysklands första demokrati, många hade känslan av att göra något för första gången.

De konstnärliga uttrycken svarade på en nyandande föreställning om att vara människa. Tyskland försökte inte bara hitta ett fungerande samhälle att bygga oprövade demokratiska principer på, det var en epok då städer började få sin moderna form, då ny teknik och nya maskiner utvecklades. Inom konsten var den moderna människan upptagen med att förstå sig själv genom nya former och medium och många konstströmningar drog genom Weimarrepubliken och i Berlin samlades konstnärer från hela Europa.

Den här Berlinsommaren pågår det flera parallella utställningar som rör sig inom mellankrigstidens tidslinjer. På Neue Nationalgalerie har man satt upp den omfattande utställningen Moderne Zeiten. Att gå runt bland flera av 1920- och 30-talens mest betydande målningar och skulpturer är stort. Framför allt är det imponerande att de många strömningar som överlappade varandra har placerats så skickligt att mångfalden och spretigheten framställs som naturlig och nödvändig. Ny saklighet, Bauhaus expressionism, surrealism, dadaism, impressionism talar i munnen på varandra och för dialoger, sträcker sig mot det nya, men svarar också på första världskrigets trauman och föraningarna av ännu en ankommande skugga–Hitler.

Kvinnliga konstnärer lyser till stor del med sin frånvaro men Hanna Höchs dadaistiska collage med den tunga titeln Snitt med kökskniven genom Tysklands sista weimar-ölmagekulturepok lyser bredvid mästerverk av Otto Dix och Ernst Ludwig Kirchner.

Christian Schads Sonja är en annan av museets stoltheter. Sonja hänger där som en symbol för en annan pionjär som föddes under denna tid: Den nya kvinnan, hon som med Weimarreplikens födelse fått rösträtt, den självständiga rökande stortstadskvinnan med integritet och melankolisk blick. Hon som drog åt sig både män och kvinnor, hon som fortfarande drar till sig uppmärksamhet och åtrå. Marlene Dietrich i frack, Greta Garbo som drottning Kristina.

Fotografen Marianne Breslauer har blivit känd för att porträttera Den nya kvinnan. Hennes fotografier (1927?–1936) visas på Berlinische Galerie. Breslauers favoritmodell, författaren Annemarie Schwarzenbach, klär just nu Berlins husfasader.

På affischen som gör reklam för utställningen riktar hon frånvarande sin blick mot turister och Berlinbor. Ingen som går förbi kan undgå henne. Vacker som ängeln Gabriel, skriver Breslauer i sin själv­biografi om den androgyna Annemarie som man inte riktigt kan avgöra om hon är man eller kvinna.

Tillsammans med bilden av Den nya kvinnan växte under Weimarrepubliken ett nytt, friare, sätt att förhålla sig till sexualitet fram. I början av 1930-talet kom Karin Boye till Berlin, umgicks i konstnärskretsar och gick på gayklubbar, och med hjälp av sin psykoterapeut lärde hon sig att acceptera sin lesbiska sida.

Precis innan Hitlers maktövertagande var homosexualitet på väg att legaliseras i Tyskland. Men Hitler hann före och Boye stannade inte länge, det blev allt svårare att andas och efter ett par år flyttade hon till Stockholm med sin halvjudiska älskarinna Margon H. Upplevelserna av 1930-talets första år i Tyskland kan vi läsa om i Boyes dystopiska roman Kallocain.

Vurmen för mellankrigstidens konstnärer ska också ses i ljuset av deras martyrskap. De allra flesta var tvungna att fly Hitlers Tyskland.

Några slutade att skapa, som Marianne Breslauer, andra fortsatte, färgade av den nattsvarta verkligheten. Just krigens påverkan hos konstnärerna fokuseras på i utställningen Gefühl ist Privatsache?–?Känslan är privat, på Konstforum på Potsdamer Plats i Berlin. Här ställs Ny saklighet och verism ut, vars mer samhällskritiskt allvarliga hållning ska ses som en reaktion på expressionismens hängivelse till känslan. På Konstforum visas mellankrigstidens verk i ljuset av första världskrigets krossade utopier, och Weimarrepublikens korta varande, där människor strävade efter det nya, efter frihet, utan att riktigt hinna ikapp den.

Marit Östberg