Ryskt i Konserthuset

Det formade sig till ett ledigt samtal mellan frågande Tengstrand och svarande Fredriksson,en spännande timme som fylldes av närgångna kunskaper om sådant som hände delvis bakom kulisserna på 1970-talet och som avslutades med första satsen ur Beethovens Appassionata, som var Lenins favoritstycke. En passant: Stalin lutade mer åt Mozarts pianokonserter. Men där ser man att tyvärr hjälper inte alltid att förvandla ont till gott med den stora musikens hjälp.

Han har haft lite otur, Per Tengstrand, i början av årets stort anlagda festival som löper vidare under rubriken Från Lakers till Ludwig. Häromkvällen fick hans midnattskonsert ställas in på grund av en oväntad larmsignal, i går kväll kunde hans maka inte medverka som pianopartner, då en kroppsdel som är nödvändig för pedalarbetet frakturerats. Sen gick det ju inget vidare för Lakers heller under de första matcherna i Elitspelet.

Men en reserv som sällskap på podiet ordnade Per genom norske kollegan Håvard Gimse. Det blev en bra konsert med mest prerevolutionär rysk musik. Gimse sprängde förstås in lite Grieg och Debussy bland det ryska. Kvällens andra avdelning, själva konserten, inleddes och avslutades med balettmusik, först Blommornas vals ur Tjajkovskij Nötknäpparen, med dans av Katarina Kowalska, sist ur Glasunovs Årstiderna slutadagiot. Gimse spelte Rachmaninov, ciss-mollpreludiet uttrycksfullt, liksom Elegin hämtad ur samma samling opus 3 från 1891, långt innan Rachmaninov 1917 för Lenins statskupp med förväntade fasor flydde sitt fosterland.

Två extranummer med 4-händig musik i original: En ungersk dans av Brahms och Schuberts Militärmarsch, musik som pianister har minst lika roligt av att själv spela som för publik att bara lyssna till.

P-G BERGFORS